Kelly hade satt sig på en gunga vid stadens pool och stirrade med oseende ögon på snön framför sig. Varför kysste jag honom? Hur skulle det kunna leda till något bra över huvud taget?
Hon visste precis varför hon gjort det, men ville inte erkänna det för sig själv. Hur skulle hon kunna förklara det här? Hennes längtan efter en familj, ensamheten som smugit sig på, vetskapen om att Frost längtade efter samma sak som henne själv. Men Frost skulle aldrig kunna vara mer än en vän för henne, kyssen hade bevisat det. Det var så långt ifrån hennes kyssar med Evert som man kunde komma. Värmen, lyckan, gnistorna som alltid fanns där med Evert gick det inte att hitta ett spår av med Frost.
Hennes hjärta värkte när hon tänkte på Evert. Hon hade gjort allt hon kunde för att försöka lägga honom bakom sig, men hon ville fortfarande slänga sig i hans armar varje gång hon såg honom. Men hon kunde inte tänka sig ett liv utan barn och han ville inte ha några, så hon var tvungen att hålla sig ifrån honom.
Hon kunde höra fotsteg och snart dök Frost upp i hennes synfält. Hon vågade inte ens möta hans blick när han hukade sig ned framför henne och la handen på hennes arm.
"Kelly.."
"Jag vill inte prata om det." avbröt hon honom.
"Kelly, jag vet att du har det tufft just nu, men du kan inte göra något sånt där och sen förvänta dig att jag ska kunna låtsas som om inget hänt. Du är min bästa vän. Nej, du är mer än så, jag älskar dig, men inte på det sättet. Du är som en syster för mig."
Hon tittade upp på honom med tårfyllda ögon och han fortsatte prata.
"Det här har inte bara med oss två att göra. Du måste tänka på Evert också." Kelly gjorde en ansats att säga något men Frost avbröt henne innan hon ens hunnit börja. "Du behöver prata med honom. Lyssna på vad han har att säga. Oavsett vad som händer mellan er två så kommer du alltid att vara en del av familjen."
Frost satte sig på gungan brevid och lät Kelly fundera ett tag. När hon väl började prata så utvecklades det hela till ett djupt samtal mellan vännerna.
Frost och Kelly hade stannat vid poolen och pratat ett bra tag innan dom började bege sig hemåt och Kelly var på bra humör igen. Det var först när dom kom in på tomten som Frost insåg att han hade glömt något. På en av gungorna utanför huset satt Kara och väntade. Han hade ingen aning om hur länge hon suttit där men hon såg smått frusen ut. Han skyndade sig fram för att be om ursäkt över att han varit borta så länge och få in henne i huset medan Kelly föreslog att dom skulle göra varm choklad så att alla tre skulle få upp värmen igen.
Väl inne i köket började Frost gräva runt i lådor medan Kara synade omgivningen.
"Dex sa att erat hus var stort, men jag hade ingen aning om att det skulle vara riktigt så här stort."
"Det behövs mycket utrymme när man är en stor familj. Vi var 14 stycken här ett tag, innan mormor och morfar gick bort, men nu är dom flesta rummen tomma." sa Frost medan han slet upp ännu en låda i jakt på det han behövde till chokladen.
"Så, hur kommer det sig att du letade upp Frost? Jag trodde inte att det hände något mellan er." avbröt Kelly när hon inte kunde hålla tillbaka nyfikenheten längre.
Kara vände uppmärksamheten mot henne istället och hade ett litet leende på läpparna. "Det beror väl på hur man definierar "något". Men jag kom inte hit för honom, jag har fått ett jobb här i stan och tänkte att Frost kanske kunde tipsa mig om någonstans att bo."
"Du kan väl bo här? Vi har massvis med plats över!" utbrast Kelly glatt.
Frost, som mycket väl mindes delar av kvällen med Kara och vad som nästan hände, stelnade till och väntade nervöst på hennes svar.
"Är det säkert? Är det okej för dig Frost?"
Han vände sig om men visste inte riktigt vad han skulle säga. Visst, dom hade plats och det skulle hjälpa med en person till som betalade hyra, men han var lite orolig över hur det skulle vara att ha henne boendes i samma hus. Men Frost hade svårt att säga nej till Kelly och han ville inte att Kara skulle stå utan någonstans att bo.
"Ja, jo, visst går det bra." fick han fram.
"Då är det bestämt!" sa Kelly med ett leende.
Ingen hade märkt att dörren till köket öppnats och att Evert smugit in bakom Kelly.
"Kelly."
Kelly svängde runt när hon hörde sitt namn och kunde inte tro vad hon såg. Där stod Evert på knä, med ett nervöst leende och en ring. Hon gjorde ett försök att säga något men han hann först.
"Säg inget, lyssna bara. Jag vet att du är arg på mig men jag behöver en chans att förklara. Jag har försökt att förklara vad jag menade den där dagen men insåg att jag behövde göra något mer extremt för att få dig att lyssna. Det här är något jag tänkt på ett tag men jag har väntat på rätt tillfälle, jag har väntat på att jag ska känna mig redo, att jag ska ha råd med en riktig ring."
Kara iakttog scenen framför sig och la märke till en liten detalj.
"Är det där en godisring? Friar han eller.."
Hon tystnade när Frost tog tag i hennes arm och drog iväg henne ut ur rummet. Han tänkte inte låta något förstöra parets återförening nu när Evert äntligen lyckats få Kelly att lyssna på vad han hade att säga.
Evert ignorerade Karas kommentar och fortsatte som om ingenting hänt.
"Men jag insåg att det alltid kommer att vara skrämmande att göra något stort, som att fria eller skaffa barn. Jag säger inte att jag inte vill ha barn, men vi har precis slutat skolan, vi har knappt några pengar och jag är inte redo för ett barn riktigt än. Men, om du vill, så är jag redo för att visa dig och alla andra att jag vill spendera resten av mitt liv med dig och sen, när vi är redo båda två, utöka vår familj."
Ett leende hade spridit sig över Kellys ansikte och Evert plockade försiktigt ut ringen ur asken med ena handen och tog sedan hennes hand i den andra, en välbekant värme spred sig genom hennes kropp när han rörde henne och hon kunde känna sina ögon tåras.
"Kelly, vill du ge mig äran att bli din make?"
Kelly hade svårt att hitta några ord över huvud taget, istället nickade hon medan tårarna började rinna.
Evert satte försiktigt ringen på hennes finger, kysste hennes hand mjukt för att sedan resa sig upp och lägga armarna om sin fästmö. Han höll henne nära och viskade i hennes öra. "Vad jag har saknat dig."
Kelly svarade genom att hålla om honom hårdare och ge ifrån sig ett glädjetjut.
"Vad är det för fel på den här egentligen?" frågade Evert med en lätt irriterad röst medan han slog till busken framför sig. Den rasslade till och några torra blad föll till marken.
"För det första så är den död." svarade Frost från sitt hörn i växthuset.
"Det ser jag väl. Men varför dog den?" Evert suckade och ställde sig upp. Plantan brevid såg exakt likadan ut men var fortfarande grön och fin.
"Det kan bero på att du inte kan ta hand om växter över huvud taget.." Frost kunde inte låta bli att flina när han mötte sin brors mörka blick.
"Jag förstår inte varför du ens försöker. Jag tror nästan att du lyckas ta kål på växterna snabbare när du sköter om dom än om du bara lät dom vara." Frost hade hållt sin bror sällskap i växthuset en hel del den senaste tiden och sett växt efter växt sakta gå från grön och frodig till en hög med torra blad och hur mycket Evert än försökte så verkade inget hjälpa, trots det vägrade han ge upp.
"Jag måste försöka, för Marvins skull.." han bet ihop och gick fram till nästa buske som fortfarande verkade vara i ganska bra skick.
"Varför är det så viktigt? Marvin bor inte här längre, vad gör det om ingen tar hand om växterna?"
Evert sänkte blicken och knöt nävarna medan han talade i en bestämd ton.
"Han kommer tillbaka. Jag vet att han gör det. Han kan inte vara med den där.. Han måste komma hem igen." Han tog ett djupt andetag och fortsatte sedan. "När han kommer hem så vill jag att det ska vara som han lämnade det."
"Så det har inget att göra med Kelly?" frågade Frost försiktigt. Han hade försökt ta upp ämnet tidigare men varje gång hade något fått honom att komma av sig.
"Vad menar du?"
"Du undviker henne."
Evert gav ifrån sig en djup suck och satte sig på bänken, Frost satte sig ned brevid.
"Jag undviker henne inte, hon undviker mig.. Jag har försökt att prata med henne, reda ut allt det här, men hon ger mig inte ens en chans." Han tystnade en stund och tittade ut på årets första snö som sakta täckte marken. "Så fort jag kommer in i ett rum så går hon därifrån, försöker jag prata med henne så ignorerar hon mig. Jag vet inte vad jag ska göra.."
"Hon försöker gå vidare.." Frost kände sig nästan kall inombords när han hörde sina egna ord. "Jag trodde verkligen att ni skulle hålla ihop, det känns så overkligt.."
"Det värsta av allt är att det hela bara var ett enda stort missförstånd.." sa Evert med en ännu större suck än innan. Frost hajade till och tittade på honom.
"Missförstånd?" sa han förvånat.
"Ja, hon började prata om barn, men jag är inte redo än och hon tolkade det som att jag inte vill ha barn alls.. Efter det fick jag inte en chans att förklara mig."
"Evert, det här förändrar ju allt. Du måste få henne att lyssna på dig, jag struntar i hur du gör det, men ni är perfekta för varandra och jag avskyr att se er två så här."
"Jag har försökt, jag vet inte vad mer jag kan göra."
Frost kunde höra Kelly ropa på honom från huset. "Jag lovade Kelly att jag skulle följa med henne till parken när första snön kom.." Han tittade på sin bror och väntade på ett tecken på att han var okej med att bli lämnad ensam.
"Gå, ut i snön med dig. Jag måste försöka rädda Marvins plantor." sa han och reste sig upp. Han stod stilla någon sekund innan han rörde sig mot en gödselsäck som stod en bit bort.
Frost visste inte om han inbillade sig, men han tyckte att Evert verkade röra sig med större beslutsamhet än innan. Han visste att hans bror skulle komma på ett sätt att få Kelly att lyssna och att allt skulle ordna sig. Sen skulle ordningen vara återställd i huset. Han hade ett litet leende på läpparna när han gick tillbaka mot huset för att möta upp med Kelly.
Kelly sprang omkring och hoppade i snön och såg riktigt glad ut för första gången på ett bra tag.
"Är det inte underbart Frost? Det snöar!" Hon krockade nästan med honom när hon försökte fånga snöflingor på tungan och hennes glädje smittade av sig.
"Om det fortsätter snöa så här som kommer vi säkert att kunna göra snögubbar imorgon." sa han med ett leende.
"Åh! Snögubbar! Och snöänglar!" utropade hon medan hon fortsatte att skutta runt med tungan i luften. Hon hade inte längre någon koll på var hon var på väg och krockade med Frost den här gången.
"Whoa, Kelly! Du får se dig för." utbrast han skrattandes.
"Jag vill dansa! Kom igen, dansa med mig!" sa hon med bedjande ögon medan hon nästan studsade av iver.
"Du vet att jag inte kan dansa.."
"Det kan du visst, det var jag som lärde dig, så det så. Kom igen nu." Hon la Frosts ena arm om sin midja, tog den andra i sin och väntade på att han skulle börja dansen.
"Kelly.." han suckade lätt. "Vi har ingen musik.."
"Det behövs ingen musik, vi har snö. Det räcker mer än väl."
Han visste att hon inte skulle ge sig och tog några försiktiga steg medan han försökte minnas vad hon lärt honom innan balen.
Dom dansade i tystnad till att börja med och Frost var förvånad över hur lätt det gick att dansa nu jämfört med tidigare.
"Går det bra?" frågade han ändå, för att vara säker på att han inte gjorde något helt fel utan att märka det.
"Jadå, du har blivit mycket lättare på foten, jag märker knappt när du trampar mig på tårna nu." sa hon med skratt i rösten.
"Åh, förlåt. Jag märkte inte.." började han och drog sig lite bakåt, men Kelly drog tillbaka honom mot sig igen.
"Sluta inte." sa hon tyst.
Hon drog sig ännu närmare honom och la armarna om hans hals medan dom fortsatte att dansa lugnt i snön.
Frost tänkte på Evert. Hur lyckligt lottad han var som hittat Kelly, han visste att dom skulle reda ut sin situation och bli precis lika lyckliga tillsammans som dom var innan. En lätt avundsjuka smög sig på när han tänkte på att dom hittat varandra så tidigt, medan han själv var ensam. Han önskade att han hade någon som Kelly.
Han slets ur sina tankar när hon kysste honom.
Lika plötsligt som kyssen hände så var den över och båda två drog sig undan, noga med att undvika ögonkontakt. Den spända stämning som uppstått var olidlig och Frost letade febrilt efter orden.
"Kelly.." mer hann han inte få fram innan han blev avbruten av en röst som lät märkligt bekant.
"Frost! Frost McMillan!"
Han tittade upp men kände först inte alls igen personen som rösten tillhörde. Han letade i minnet medan hon kom närmare och till slut lyckades han koppla. Det röda håret, leendet, sättet hon rörde sig på. Men han hade ingen aning om varför hon var här, eller hur hon hittat honom..
Innan Frost visste ordet av så hade hon dragit in honom i en kram och han la sakta sina armar om henne med.
"Jag är så glad att jag hittade dig, jag var precis på väg att leta efter ditt hus när jag fick syn på dig här." sa hon muntert.
"Eh, hej Kara.." fick Frost fram med en osäker röst. Mängder med känslor snurrade runt i honom och han hade ingen aning om hur han skulle bete sig. Kara dök upp helt utan förvarning. Kara som han bara träffat en gång tidigare och som han nästan.. Precis efter att Kelly kysst honom dessutom.
Han vände sig mot Kelly bara för att upptäcka att hon var på väg ut ur parken. Han ropade efter henne och slets mellan att springa efter och stanna kvar med Kara. Han tog några steg, vände sig om och sa snabbt "Kan vi prata senare? Jag måste bara.. Jag måste.." Han väntade inte på svar innan han sprang iväg genom snön.
Champs Les Sims är underbart. Sommaren är fortfarande i full gång här trots att vintern borde närma sig där hemma. Mina första dagar här var inte så händelserika. Jag åkte runt och tittade på turistattraktioner som vem som helst. Sen träffade jag Marcelle. Hennes familj har en liten nektargård utanför staden där jag inte bara får bo gratis, jag får också betalt för att hjälpa till i deras odlingar.
Marcelle måste vara den mest morgontrötta person jag någonsin träffat, inklusive Evert, så jag passar på att njuta av vädret ute på gården på förmiddagarna medan jag skördar druvor och rensar ogräs. Efter lunch, när Marcelle återvänt till livet, beger vi oss av in till stan där hon visar mig runt till alla ställen som inte finns med i reseguiden.
Det finns ett gammalt slott i staden. Jag hade varit i trädgården innan då det bara är den som är öppen för allmänheten. Men Marcelle visste om en väg in och vi smög upp i ett av tornen för att titta på utsikten. Jag har aldrig sett något liknande och skillnaden från Appaloosa är enorm. Jag hade kunnat stanna där hela dagen och bara njutit av landskapet.
Min sista dag här spenderade vi i centrum där vi gick på marknad, café och bara hängde på torget.
Det känns lite sorgligt att lämna det här stället, det har varit en perfekt start på min resa och jag kan knappt vänta på att få upptäcka ännu mer av världen utanför Appaloosa. Nästa stopp är Monte Vista och jag ser fram emot att byta ut nektar, baguetter och ost mot pizza och pasta. Jag saknar er alla otroligt mycket och hoppas att ni har det bra där hemma.
Ethel
Lucien kämpade med att få Frosts uppmärksamhet från sin plats på klösträdet utan någon större lycka, han var för upptagen med att prata med Marvin i telefon.
"Så, allt är okej mellan er nu? Jag blev lite orolig efter hur det slutade tidigare."
Marvins röst lät munter när han svarade.
"Ja, vi har pratat om det och allt är bra nu. Du har inget att oroa dig för."
Hans ord lugnade Frost, som haft det nog jobbigt med att två av syskonen lämnat huset samtidigt, det hade inte hjälpt med att han oroade sig för hur det skulle bli för Marvin att bo med Jake. Att Ethel var ute och reste runt i världen helt själv var tillräckligt jobbigt.
Lucien lyckades äntligen få Frosts uppmärksamhet och blev kliad bakom örat medan samtalet fortsatte.
"Hur trivs du i huset då?"
"Det är inte så stort, men Jake har inrett det riktigt lyxigt. Vi har en enorm tv och eget gym."
"Jag trodde inte att du gillade att se på tv, eller träna.."sa Frost lite förvånat.
"Gymmet är väl mest för Jake, han måste träna en hel del så vi tyckte att det skulle passa bra att ha grejerna hemma så han skulle slippa åka till gymmet i stan hela tiden. Men tv:n gillar jag."
"Jag antar att du har stora planer för trädgården. Du kan ju komma hit och hämta lite plantor från växthuset. Evert försöker ta hand om dom så gott han kan, men jag tror inte att han kan göra ett lika bra jobb som dig."
Den här gången lät Marvins röst inte lika positiv.
"Det är inte mycket till trädgård vi har. Jake vill ha kvar gräsmattan så han kan spela fotboll med sina lagkamrater när dom kommer på besök."
Frost kom av sig när han hörde höjda röster från rummet brevid, Evert och Kellys sovrum. Han ropade genom väggen.
"Kan ni dämpa er, jag försöker prata i telefon!"
När han inte fick någon respons och det uppenbara bråket bara blev mer högljutt la han telefonen mot örat igen.
"Förlåt Marvin, men jag vet inte vad dom håller på med här, kan jag ringa dig senare istället?"
Dom avslutade samtalet och Frost stirrade undrande mot den vägg där ljudet från bråket kom. Visst hade paret bråkat tidigare, men det hade aldrig varit så allvarligt som det lät nu.
Frost hann knappt ta sig ut ur sitt rum innan dörren till nästa rum smälldes upp och Kelly kom utstormandes.
"Om det är så du vill ha det så vet jag inte varför vi är tillsammans!" skrek hon in i sovrummet.
"Kelly, lyssna på mig!" mer hann Evert inte säga innan hon fortsatte.
"Nej, jag har hört tillräckligt! Jag fattar inte varför du inte sagt något tidigare!"
"Kelly!" Everts röst lät nästan desperat nu.
"Det här funkar inte! Jag kan inte ha det så här!"
Med dom orden stormade hon iväg mot ytterdörren, Evert uppenbarades i dörröppningen och ropade efter henne.
"Kelly! Kelly!"
Smällen efter ytterdörren visade att hon inte skulle komma tillbaka. Frost var inte helt säker på vad han just sett och han gick sakta fram till sin bror.
"Vad hände? Menade hon verkligen..."
Evert ignorerade honom totalt och smällde igen dörren i Frosts ansikte.
"Vems grav är det?"
Frost hade inte haft svårt att hitta Kelly. Han visste att hon alltid gick till kyrkogården när hon var ledsen. Han tittade inte på henne men han kunde höra på rösten att hon hade gråtit.
"Han heter McMillan, så jag gissar att du kanske är släkt med honom."
Frost läste på stenen, Riley McMillan.
"Troligen, vad jag har hört så har alla McMillan häromkring samma ursprung, men jag känner inte igen hans namn."
Hon satt tyst en stund innan hon sa något igen. Den här gången med gråten i halsen.
"Jag ville så gärna vara en del av er familj."
"Kelly, du är en del av familjen." protesterade Frost.
"Nej, det är jag inte. Jag hade kunnat bli, men inte utan..." Hon lyfte blicken från gravstenen och stirrade ut i luften. "Jag har ingen familj alls. Mina föräldrar hör inte av sig längre och jag har ingen annan familj i närheten.."
Hon suckade djupt och tittade på gravstenen igen.
"Man kan följa er släkt så långt tillbaka bara på den här lilla kyrkogården. Du vet var du kommer ifrån. Jag önskar att jag hade det."
"Visste du att det ryktas om att vi är utomjordingar?"
Kelly tittade förvånat på honom.
"Du menar älvor?"
Frost log lite mot henne.
"Nej, inte älvor. Älvor hör till pappas sida av familjen, men det sägs att hon som grundade vår släkt här i stan för länge sedan var en utomjording."
"På allvar?!" Kelly vände blicken mot himlen, "Så, hon kom från en annan planet?"
Frost skrattade till.
"Vad vet jag, man kan inte lita på allt min mamma säger. Jag menar, hon tror på fullt allvar att hon är en tiger."
Dom satt tysta tillsammans en stund innan Frost bröt tystnaden igen.
"Kelly..? Hur kommer det gå med dig och Evert?"
Han fick inget svar men kunde se tårar rinna över hennes kinder i ögonvrån.
"Han älskar dig verkligen."
"Det räcker inte alltid.." hon tog en stund för att hämta sig så att rösten skulle hålla när hon talade igen. "Han sa att han ville ha samma sak som mig.. Jag vill ha en familj, en riktig familj.. Nu vill han inte ge mig det. Därför kan jag inte stanna.."
"Du tror inte att han kommer ändra sig, om han får lite tid?" Frost kände sina egna ögon tåras lite. Han hade alltid sett deras förhållande som något han själv ville ha, dom kompletterade varandra så bra, och nu var det över, bara sådär.
"Jag kan inte vänta hur länge som helst. Tänk om han inte ändrar sig, vad gör jag då?"
Kelly studerade scenen framför sig en stund när hon kommit in i rummet. Lora låg nöjd och spann för fullt på sin husses mage som somnat trots att det var mitt på dagen. Hon harklade sig.
"Frost, alla har kommit nu så det är bäst att du vaknar och kommer ut härifrån."
Han höll ögonen stängda, fortfarande halvsovandes.
"Mm, jag kommer snart."
"Bara så du vet så äter Lucien ditt hår."
Hon vände och gick iväg medan Frost kliade Lucien bakom örat och drog ut sitt hår ur hans mun. Lora hoppade missnöjt ner på golvet när han började resa sig för att göra sällskap med dom andra.
"Vad gör HAN här?"
Jake hade fått syn på Kim och var snabb på att uttrycka sitt missnöje till Marvin.
"Snälla Jake, låt det bara vara. Jag kan inte förbjuda honom från att komma hit, han är Ethels vän, det var hon som bjöd honom."
Jake muttrade något ohörbart och fortsatte sedan.
"Vad är det med dom där två nu då?" Han syftade på Evert och Kelly som var mer närgångna än vanligt bland folk.
"Åh, dom har precis fått flytta ihop i samma rum nu när vi är myndiga. Dom har varit sådär hela veckan."
"Påminn mig igen, varför är jag här?"
"För att du vill vara en del av mitt liv och det innebär att lära känna mina syskon."
"Men dom gillar mig inte.."
"Du måste ge dom en chans att lära känna dig, sen kommer dom att se vad jag ser hos dig. Dom gillar bara inte att jag höll dig hemlig så länge. Kom igen nu, för min skull? Det här är sista gången vi är alla fyra nu innan Ethel åker på sin resa."
Marvin drog med sig Jake till Evert och Kelly. Han ville så gärna att hans syskon skulle tycka om mannen han var på väg att flytta in hos men han förstod att det skulle ta lite tid innan han blev accepterad. Det hade varit ganska nyligen som Jake gått med på att låta Marvins familj få reda på deras förhållande, efter att Marvin länge lovat att ingen skulle säga något om det till någon annan. Men han visste att hans pojkvän fortfarande kände sig obekväm i deras sällskap. Han gjorde sitt bästa för att få alla att börja prata mer med honom.
"Visste du att Jake är den yngsta fotbollsspelaren som fått ett kontrakt med lamorna på 30 år?"
Evert lyssnade halvhjärtat på vad Marvin sa och försökte låta intresserad. Han hade svårt att förstå sig på sin bror numera, han var som en helt annan person, särskilt när hans pojkvän var i närheten. Det var som om hela hans liv kretsade kring Jake och resten av världen inte betydde något längre.
"Jag har bokat ett rum på ett vandrarhem i Champs le Sims i en vecka, jag vet inte om jag stannar längre där eller om jag åker vidare någon annanstans direkt. Det finns så mycket som jag vill se och uppleva."
Frost hade aldrig sett sin syster så entusiastisk förut annat än när hon la sig i andras privatliv och han var glad att hon hittat en bättre hobby, även om han skulle sakna att ha henne där. Att Marvin skulle flytta ut i samma veva fick det att kännas som om han skulle förlora sin familj. Huset skulle bli så tomt med bara honom, Evert och Kelly kvar. Visst, Audrian och Rafael bodde kvar i sitt lilla hus på tomten, men dom höll sig för sig själva. Det hus som en gång var fyllt till bredden av deras stora familj skulle snart vara nästan folktomt.
Ensamheten inom honom som i vanliga fall fylldes av katterna gjorde sig påmind igen. Han försökte skaka bort den och fortsatte att lyssna på Ethels planer.
Även Kim hade svårt att fokusera på samtalet som var i full gång framför honom. Hans blick drog sig hela tiden mot Marvin och varje skratt han hörde från sin gamla vän fick det att skära till i hjärtat på honom. Det var inte första gången han varit i huset sedan Marvin sagt upp kontakten med honom, men han kunde aldrig vänja sig vid att bli ignorerad på det här sättet.
"Kim? Kim!"
Han slet blicken från dom andra och vände sig mot Ethel.
"Åh, förlåt, vad sa du?"
"Om det är jobbigt för dig att vara här så kan vi gå någon annanstans."
"Det behövs inte. Det är sin avskedsfest och jag vill inte vara till besvär. Men jag tror att jag skulle behöva ett glas vatten."
Han började gå mot köket och hörde Ethel ta upp sitt samtal med Frost igen bakom honom, samtidigt som han hörde Marvin skratta åt något som Jake just sagt.
Han stängde dörren bakom sig och satte sig ner.
Varför ska jag göra det så svårt för mig själv? Kan jag inte bara släppa honom och gå vidare nån gång.. Han vill inte ha mig i sitt liv, varför kan jag inte acceptera det?
Han tog några djupa andetag och försökte hitta styrkan han behövde för att klara av resten av dagen.
Några timmar till bara. Utan Ethel har jag ingen anledning att komma hit och då behöver jag inte plåga mig själv med att vara nära honom längre. Allt kommer bli bättre om jag bara slipper se honom ignorera mig.
När han kom ut i vardagsrummet så var alla försvunna utom Ethel och Marvin som satt och pratade med låga röster. När Ethel fick syn på honom så reste hon sig upp.
"Var är dom andra?"
"Dom gick och köpte pizza, vi stannade kvar för att jag behövde prata med min bror i enrum."
Kim tittade bakom henne där Marvin satt med en sur min. Han visste inte vad dom pratat om, men det var tydligt att Ethel tagit upp ett känsligt ämne. Hon började gå förbi Kim och mot trappan.
"Jag har lite packning kvar som jag måste ta tag i."
Hon gav Kim ett litet leende och nickade åt honom innan hon försvann mot övervåningen.
Han tog några försiktiga steg framåt men stannade sedan en bit från soffan. Han hade väntat länge på en chans att få prata med Marvin men nu var han inte säker på vad han skulle säga. Tystnaden var olidlig och Marvin var plötsligt väldigt intresserad av en fläck på mattan.
"Så du kan inte ens titta på mig längre?"
Kim visste inte vad han förväntat sig, men han fick ingen reaktion på sina ord.
"Var vår vänskap inte värd mer än så? Var jag bara ett tidsfördriv, någon att ha för att du skulle slippa vara ensam tills någon bättre dök upp?"
Marvin sänkte huvudet en sekund och tittade sedan ut genom fönstret istället. Han kunde se Kims spegelbild i rutan och smärtan syntes även i den suddiga reflektionen av hans ansikte.
"Jag trodde att du var bättre än så. Jag trodde att du var min vän. Att jag hade så fel om dig.. Jag önskar bara att jag hade lika lätt som dig att lägga vår vänskap bakom mig. Om du någonsin var min vän över huvud taget."
Marvin satt fortfarande orörlig på soffan och han vände sig om för att gå.
"Tror du verkligen att det var lätt för mig?!"
Kim vände sig om igen och stod nu öga mot öga med Marvin som hade tårar i ögonen.
"Att överge dig var det svåraste beslutet jag någonsin behövt göra och det går inte en dag utan att jag önskar att det kunde vara annorlunda."
Han kunde inte tro sina öron. Han kunde känna ilskan växa inom honom medan han stegade fram till Marvin.
"Det behöver inte vara så här.
Han bestämmer inte över dig. Du hade ett val och du valde bort mig utan
att ens ge mig en förklaring! Du försökte inte ens!"
"Du vet ingenting om mitt liv och mina val!"
"Hur kan jag när du inte pratar med mig?"
Marvin tystnade och för en stund så stod dom bara där och stirrade på varandra. Båda två ryckte till när ytterdörren stängdes med en smäll.
"Så det är så här det ska vara? Ni väntar tills jag lämnar rummet så ni kan smyga bakom ryggen på mig?" Jake var ursinnig och Marvin ville inte möta hans blick.
"Jake, det är inte som du tror.."
"Marvin, vi går hem, nu!"
Han vände sig mot sin pojkvän nu och försökte protestera.
"Men Jake, jag.."
"Nu, Marvin!"
Han gick fram till Marvin och tog tag i hans arm, sen vände han sig om och drog med sig honom ut ur huset. Kim visste inte hur han skulle reagera på situationen, när resten av gruppen kom in genom dörren med armarna fulla av pizzakartonger så trängde han sig genom den förvirrade gruppen och började gå snabbt hemåt.
Evert, Kelly och Frost hade samlats i köket och försökte få ut något vettigt av situationen.
"Vad tror ni hände egentligen? Kim såg så ledsen ut.."
Kelly stirrade på pizzan men ingen kände någon vidare matlust längre.
Evert suckade och vände sig mot Frost.
"Dom har ju kunnat vara nära varandra innan utan att något hänt, vad var så annorlunda idag?"
"Vad som än hände så skulle det inte förvåna mig om Ethel har något med det att göra. Hon är värre än dig Kelly när det gäller att försöka fixa saker." Frost gav Lora en frånvarande klapp på huvudet och flyttade henne från stolen för att kunna sätta sig ned. "På tal om Ethel, var är hon?"
"Kim! Kim! Vänta!"
"Låt mig va, Ethel."
Hon skyndade sig förbi och han tvärstannade när hon landade framför honom.
"Kim, jag vet att det är jobbigt för dig. Men snälla, vad du än gör, ge inte upp om honom. Lova mig det."
Han kramade om henne lätt.
"Jag
önskar dig all lycka på din resa, men du kräver för mycket av mig. Han
har gjort sitt val och det är dags för mig att acceptera det."
Han började gå igen och lämnade en dyster Ethel bakom sig. Hon hade bara menat väl när hon gav dom en chans att prata ut. Det hade inte varit hennes mening att det skulle sluta så här. Det enda hon kunde göra nu var att hoppas på att Kim skulle ändra sig, att han inte skulle ge upp på vänskapen han haft med hennes bror.
Dexter stod utanför huset och trampade runt otåligt när han äntligen såg en taxi svänga runt hörnet. Det här besöket hade varit planerat i några veckor nu och han såg fram emot att få spendera tid med sin bror. Han hade inte alls haft den tid för familjen som han hoppats på under somrarna då han haft extrajobb på sjukhuset varje sommar sedan han börjat på läkarutbildningen.
"Frost! Du lyckades ta dig hit ändå." Han kramade om sin bror som verkade mer munter än vanligt.
"Vadå, trodde du att jag skulle tappa bort mig på vägen?"
"Du är en timme senare än väntat.."
Frost blev tyst i några sekunder innan han bytte ämne. Han ville inte medge att han först tagit fel buss.
"Så, det är här du bor? Det ser ganska stort ut ändå."
Dexter plockade upp Frosts väska och började gå in.
"Kom så ska jag visa dig runt. Det är bara jag och Teri hemma just nu så du får träffa dom andra senare."
Dexter ställde undan väskan och började prata om livet på universitetet. Frost tyckte att det lät så spännande med alla fester och olika påhitt som dom verkade ha för sig där. Dexter hade just frågat hur det var med alla där hemma när ytterdörren öppnades bakom dom.
In gick den vackraste tjej Frost någonsin sett och han kunde inte annat än stirra på henne.
"Hej Kara, vad gör du hemma redan?"
"Jag pallar inte med teater längre, dom försöker bara få mig att vara någon jag inte är."
"Så, byter du tillbaka till konst som huvudämne då eller?"
"Nej, det är Estebans grej. Jag funderar på kommunikation eller nåt. Eller, har ni nån plats över på din linje?"
"Kara, jag och Teri går den mest avancerade och tävlingsinriktade läkarutbildningen den här skolan har.."
"Jaja, jag hittar nog något."
Hon försvann uppför trappan och Frost fortsatte att stirra efter henne.
"Tänk inte ens tanken."
Frost slet blicken från trappen och vände sig mot sin bror igen.
"Vad menar du?"
"Jag känner igen den där blicken. Det är bäst att du låter bli Kara, hon är inte din typ."
Frost ville fråga mer om vad han menade men blev avbruten av ett bekant röst.
"Hej Frost! Jag tyckte jag hörde din röst."
Först kände han knappt igen henne, Teri hade förändrats otroligt mycket sen han såg henne sist. Hennes utstrålning var så annorlunda. Från att ha varit lugn och ganska försiktig så kunde han nu känna en helt ny energi från henne, för att inte tala om hennes nya klädstil.
"Jag hoppas att du kan förlåta oss men jag och Dex har precis fått ett arbete att skriva som ska vara klart på måndag, så vi måste verkligen iväg till biblioteket för att jobba på det. Tror du att du klarar dig själv tills ikväll?"
"Jadå, ni har ju en tv. Jag kan alltid se film eller nåt."
Det dröjde inte länge innan Frost satt ensam i soffan. Han var besviken över att Dexter inte hade tid nu när han väl tagit sig dit men förstod ändå att studierna var väldigt viktiga för honom.
"Är du helt ensam?"
Han tittade upp och fick en mindre chock, Kara hade gjort en total förvandling sen hon kom hem och hade det inte varit för hennes röda hår så hade han knappt känt igen henne.
"Eh, ehm.." Han kämpade för att få fram några ord över huvud taget.
"Jag tänkte dra på en fest, ska du med?"
Frost tänkte på vad hans bror sagt och kände att det troligen var bäst att låta bli. Han öppnade munnen för att tacka nej men blev förvånad när han istället sa, "Okej."
Det var inte lätt att passa in för Frost när dom kom fram till festen. Kara satte igång att dansa direkt medan han satte sig på en bänk och såg sig omkring. Han var helt klart yngst där, dom flesta såg ut att vara över 20 och han förstod inte hur han skulle kunna ha något gemensamt med någon av dom.
Kara kom fram till honom och var fast besluten att få med honom på festandet.
"Kom igen nu, dansa med mig."
"Men, jag kan inte dansa."
"Äh, kom igen nu, alla kan dansa, du behöver bara släppa loss lite."
Hon drog upp honom på fötter och sprang iväg. När hon kom tillbaka räckte hon över ett plastglas åt honom.
"Drick det här så kan du dansa med mig sen."
Han tog emot glaset och smakade försiktigt på innehållet. Det smakade lite annorlunda, men gott.
Det var ljust när Frost öppnade ögonen. Han försökte sätta sig upp men rörelsen fick det att spränga i hans huvud så han la ner det på kudden igen. Han försökte se sig om i rummet men kände inte igen sig alls. Han såg sina kläder utspridda på golvet och paniken började sätta in. Vad hände egentligen?
Så började några minnen återvända.
Han kom ihåg att han dansade med Kara, hon skrattade och verkade ha jätteroligt..
Han mindes ett kegstand..
"Kom igen Frost, det är din tur."
Han mindes en kyss..
Fler kyssar när dom ramlade genom ytterdörren till huset i sin iver att ta sig in..
Han såg Kara framför sig när hon ledde honom mot sitt sovrum..
Åh nej, vad har jag gjort? Med Dexters rumskompis dessutom!
Han hörde djupa andetag bakom sig och vände sig om.
Men synen han möttes av var inte vad han väntade sig. Istället för Kara så låg en okänd man där, lika lättklädd som han själv. Han skrek till och ramlade ur sängen.
"Så det var hit du tog vägen. Jag började undra när du aldrig dök upp inatt."
Frost slet åt sig sina kläder och försökte gömma sig bakom dom så gott han kunde.
"Jag.. Jag.. Vad hände egentligen?"
"Äh, du drack lite för mycket och gick väl vilse på väg till mitt rum." Kara la märke till hans minst sagt plågade ansiktsuttryck och fortsatte. "Ta det lugnt, Esteban här sover genom allt, han märkte nog inte ens att du var här. Dexter är vaken förresten, han har gjort frukost."
Frost åt sin frukost i tysthet medan Dexter iakttog honom.
"Du inser väl att jag blev orolig när du inte var här igår? Om det inte var för att Miguel sett dig med Kara så hade jag inte haft en aning om var du var."
Han fick inget svar och Frost fortsatte att stirra ner på sin nu tomma tallrik.
"Jag är glad att du tog dig hem igen, jag blev orolig att Kara skulle ha lämnat dig någonstans när jag hörde henne komma hem och leva om."
Frost sjönk ihop mer och såg skyldig ut.
"Frost? Snälla, säg att det inte var du som var orsaken till det där oväsendet. Jag sa ju åt dig att hålla dig ifrån henne.."
"Hålla sig ifrån vem? Du menar väl inte mig Dex?"
Kara stegade in i köket med ett lekfullt leende på läpparna.
"Kara, jag har inget emot dig, det vet du. Men nu gäller det min bror, han är alldeles för ung för dig."
"Jag fyller faktiskt 18 nästa vecka!" Var Frost snabb med att utbrista, för att genast tystna när Kara började prata igen.
"Äh, ta det lugnt, han vet att det vi bara hade lite roligt. Inget hände så oroa dig inte, han är en riktig liten gentleman."
Frost rodnade lätt och undvek att möta hennes blick.
"Förresten så sov han hos Esteban inatt."
Dexter höjde på ett ögonbryn och synade sin bror som fokuserade ännu hårdare på sin tallrik. Frost insåg att det var bäst att försöka byta ämne så att inte alla detaljer om vad som hänt skulle komma fram.
"Dex, hur gick det med arbetet igår? Kan vi inte hitta på något roligt bara vi två idag?"
"Åh, ja, självklart. Vad tror du om att bowla?"
Frost andades ut nu när dom var inne på ett säkert ämne och resten av tiden spenderade han huvudsakligen med Dexter. Men han kunde inte låta bli att titta efter Kara när hon var i närheten.
