"Varför har du inte sagt något tidigare? Jag menar, jag visste att du inte var särskilt intresserad av tjejer, men jag trodde att du bara inte ville dejta."
"Jag har inte sagt det till någon och jag vill inte dejta."
"Men Ethel parade ihop er ändå, bara sådär?"
"Hon listade ut det för länge sen, innan jag ens var säker själv. Du vet hur hon är."
"Så.. Du och Kim?"
"Jag vet inte, vi har inte pratat sen den kvällen."
Marvins mobil pep till och han tog fram den ur fickan. Han stirrade på det okända numret innan han öppnade sms:et.
"Fick ditt nummer av Ethel, hoppas att det är okej. Kan vi träffas och prata? /Kim"
"Det verkar som att jag kommer få reda på vad det är snart."
Han pratade medan han skrev sitt svar.
"Var vill du ses?"
Det dröjde inte länge innan telefonen pep till igen.
"Växthuset om en halvtimme?"
Marvin kände sig märkligt nervös när han läste det. Han vill vara ensam med mig igen, vad vill han egentligen? Han valde att försöka ignorera den tanken medan han skickade iväg ett kort "Ok, ses då.".
Han fortsatte att stirra på telefonen en stund innan han la tillbaka den i fickan.
"Jag måste dra, klarar du dig själv nu?"
"Gå du, gå och var lycklig med din pojkvän."
"Han är inte min pojkvän."
Frost tittade menande på honom och Marvin insåg att han rodnade. Pojkvän, så långt hade jag inte tänkt. Undra om det är vad Kim vill.. Är det vad jag vill? Han gick iväg mot växthuset. Det var en halvtimme kvar innan han skulle dyka upp men han ville vara ensam med sina tankar för att försöka lista ut vad han ville innan dess.
Frost la sig ner i solen och blundade. Utan sällskap smög sig minnena tillbaka, Yvette och Nicky på stranden, Tiffani på balen och alla andra som gjort något elakt mot honom när han var yngre. Han kände hopplösheten och känslan av misslyckande smyga sig på.
Kommer jag någonsin att hitta någon? Vem skulle kunna tycka om mig? Jag kommer aldrig att bli lycklig, gifta mig, skaffa barn.. Jag kommer att dö ensam..
Som på beställning gick solen i moln och mörkret passade hans känslor. Så hörde han någon fnittra och när han öppnade ögonen såg han att det var Kelly som blockerade solen.
"Snälla Kelly, inte nu.."
Hon ignorerade hans ord, satte sig ner och strök med handen över hans hår.
"Frostie, jag kan se att du är ledsen. Jag tycker inte om när folk är ledsna så jag tänkte göra dig glad igen."
"Jag skulle bli väldigt glad om du lämnade mig i fred."
Han viftade bort hennes hand som hittade tillbaka till hans hår precis lika snabbt igen. Hon hade varit duktig på att muntra upp honom medan hon lärde honom att dansa, men det ändrade inte det faktum att han tyckte att hon betedde sig lite läskigt, som nu. Hon var alltid så glad och bubblig, för att inte tala om närgången, raka motsatsen till Frost. Att hon dessutom använt Everts smeknamn på honom från dag ett störde honom ännu mer.
"Jag vet vad du behöver! En dejt!"
"Hah, så jag kan bli dumpad igen? Jag tror inte det. Vem skulle ens gå med på en dejt med mig?"
"Jag har en kusin som du skulle passa jättebra med!"
En kusin, säkert lika galen som Kelly. Jag tror inte det.
"Du får hitta någon annan att leka matchmaker med, jag ställer inte upp."
Han ställde sig upp och väntade på att hon skulle protestera, men hon stirrade bara ner i gräset. Det hände ibland att hon bara försvann in i sin egen värld mitt i ett samtal och han fick en känsla av att något var fel. Det var nära att han la handen på hennes axel och frågade om det, men i sista stund ångrade han sig och lämnade henne där.
Marvin sneglade på sin klocka, 10 minuter hade dom suttit där utan ett ord. Eftersom det var Kim som ville träffas så tyckte han att det var hans uppgift att börja prata. Samtidigt var tystnaden olidlig och han ville inget annat än att bryta den, men han visste inte vad han skulle säga. Så nu satt dom där.
11 minuter, vad är det som är så svårt för honom att säga? Jag måste säga något, men vad?
Det var Kim som bröt tystnaden.
"Det som hände var.. Jag menar.. Jag ångrar det inte, men.."
"Vi känner knappt varandra, jag vet inte.."
Marvin anade var det var på väg.
"Du vet inte om du har några känslor för mig."
Kim satt stilla en stund innan han svarade.
"Ja.. Du är en bra kille, så mycket vet jag, det är inte det."
"Det är ingen fara Kim, jag känner likadant. Det var en ren impulsgrej det som hände och jag är glad att det hände. Men det kanske är bättre att vi bara är vänner."
"Så.. Vänner?"
Kim tittade på honom med ett svagt leende och Marvin visste att dom skulle bli nära vänner.
"Vänner! Jag skulle faktiskt behöva lite hjälp här i växthuset om du känner för det."
Kims ögon lös upp lite och stämningen lättade.
Dom pratade lite till, mest om plantorna och när Kim skulle komma förbi igen för att hjälpa till innan det var dags för honom att åka hem. Marvin sträckte ut armarna och gav sin nya vän en kram innan han gick.
Det var som om en elektrisk ström gick genom kroppen när dom rörde varandra och innan han visste ordet av möttes deras läppar än en gång. Det tog en stund innan dom lyckades slita sig från varandra och båda tittade generat på allt utom varandra. Marvin rättade till sin hatt och mumlade "Vänner.."
"Vänner ja.. Vi ses.." sa Kim innan han skyndade sig ut genom dörren medan han fixade till sin frisyr.
Frost sprang så fort han kunde över gården.
Växthuset, det är alltid tomt den här tiden, där kommer ingen att störa mig.
Klockan var strax efter nio och balen var fortfarande i full gång. Ändå kunde han inte komma därifrån fort nog. Han försökte hålla tillbaka tårarna tills han var framme.
Han var inte beredd på synen han möttes av innanför dörren. Chocken av att se sin bror med någon fick honom att glömma sig själv en stund.
"Eh, förlåt. Jag trodde att det skulle vara tomt.. Jag visste inte att du hade en tjej här.."
Marvin svängde runt och såg lite rädd och väldigt generad ut.
"Frost.. Är balen redan slut?" Han hade svårt att stå still och Frost skymtade ett bekant ansikte bakom honom.
"Kim?"
Han sjönk ihop på marken.
"Åååh! Kan den här kvällen bli värre?!"
Det gick inte att hålla borta tårarna längre och han började snyfta högljutt.
Marvin stod som fastfrusen en sekund innan han gick fram till sin bror och Kim följde tätt efter.
"Låt mig va!"
"Kom igen Frost, vad hände?"
"Kan vi göra något?"
Marvin drog upp honom på fötter igen och dom ledde honom till deras rum där Ethel befann sig.
Det tog tid innan Frost hade lugnat ner sig nog för att kunna prata om vad som hänt, alla tre satt tålmodigt och väntade på att få höra om kvällen.
"Allting började jättebra, hon var överlycklig över limousinen, gav mig komplimanger för den dumma kostymen som hon valde ut och hon var nöjd med att jag övat på att dansa. Jag vågade inte säga att jag inte var bra på det än. Försökte undvika dansgolvet istället. Det dröjde inte länge innan hon slet ut mig dit ändå.
Jag var så nervös att jag inte ens kunde hålla takten och jag kunde inte sluta trampa henne på tårna.. Till slut skrek hon åt mig, mitt bland alla andra, att jag förstört hennes kväll och inte förtjänade henne. Alla stirrade och jag kunde inte stanna kvar så jag sprang.."
"Ååh, om jag bara fick tag på henne, då skulle hon få ångra den här kvällen."
"Ethel! Gör inget dumt.. Det var mitt fel, jag skulle ha lärt mig att dansa."
"Det var inte ditt fel och du ska inte tro något annat, hon är lika hemsk som sin bror."
"Kim, Marvin,
jag hoppas att ni inte tog illa upp av det jag sa tidigare. Det var inte
menat mot er. Det blev bara lite mycket av att se ännu ett lyckligt par
när jag är så misslyckad. Alla har någon utom jag."
"Frost, jag har ingen heller."
"Men du är min syster, du är för ung för att dejta."
"Jag är äldre än dig!"
Marvin och Kim sneglade på varandra och båda två rodnade lite. Det som hände i växthuset hade varit i stundens hetta, Marvin visste inte om det fanns något mer där. Även om det bara var en knapp timme sedan så kändes det som en helt annan värld.
Ute på tomten hade Evert och Kelly dykt upp. Dom hade varit upptagna på annat håll på balen och missat scenen mellan Frost och Tiffani, nu njöt dom av en stund för sig själva på studsmattan.
"Jag kan se allt härifrån."
"Vad ser du?"
"Allt som varit och allt som kommer att vara. Det är så vackert."
"Min utsikt är inte helt fel heller."
"Jag är allvarlig, kolla själv."
Han gav henne en lätt kyss och la sig sedan försiktigt brevid.
"Du har rätt, det är vackert."
"Jag kan se vår framtid."
"Berätta."
"Jag kan se oss tillsammans när vi är gamla och grå, lyckliga, omgivna av massor av barn och barnbarn."
Han vände blicken mot henne och studerade henne noga där hon låg och stirrade upp mot stjärnorna. Hon var ett ensambarn själv men verkade trivas med att vara omgiven av hans stora familj.
"Hur många barn vill du ha?"
Hon vände sig om och la sig med ansiktet nära hans.
"Minst 7!"
"7 stycken?! Är du helt säker på det?"
"Ja, jag vill ha en familj som din."
Hon kysste honom och han la armarna om henne och drog henne närmare.
Elmer och Rafaels födelsedag inföll på samma dag som balen, det innebar att dom flesta hade tankarna på annat håll och några av syskonen var frånvarande. Det gjorde dock inte bröderna något när dom hade sina viktigaste tjejer där för att fira med dom.
Elmer och Alva hade hållt ihop i några år nu, när hon fick jobb i Bridgeport och undrade om han ville följa med henne så tvekade han inte en sekund. Familjen hade inte fått mycket tid att förbereda sig på hans avfärd då flytten skulle bli av samma vecka. Men han var helt inställd på att dela sitt liv med Alva och hon kände likadant.
Audrian tittade noga på Rafael.
"Du ser inte så annorlunda ut.."
"Konstigt, för jag känner mig precis likadan."
"Heh, tårta på ditt rum?"
"Vad är det?"
Rafael tittade oroligt på henne, hon var försunken i tankar och tog en stund på sig att reagera på vad han sagt.
"Jag vet inte.. Inget.. Allt.. Tiden går så fort och allt förändras så snabbt. Du vet att jag inte gillar förändringar, varför kan saker inte ändras sakta för en gångs skull?"
"Det är väl så livet är, men jag kommer alltid att finnas här för dig."
"Men du är vuxen nu och snart är det min tur.. Då måste jag skaffa ett jobb. Jag vet inte om jag klarar av det."
"Kom här."
Han böjde sig framåt och gav henne en lätt puss på pannan.
"Jag kan skaffa ett jobb, du kan att tjäna pengar på dina målningar så kan vi skaffa ett litet hus tillsammans där inget behöver förändras någonsin."
"Lovar du?"
"Jag lovar."
Hon kröp ihop i hans famn och han kände hur hon slappnade av.
Marvin hade tagit första bästa chans han fick att fly ut i sitt växthus. Han stod inte ut med all stress över kläder, frisyrer och limousiner som hans syskon, Frost för att vara exakt, gormade om i huset. Han föredrog lugnet som hans plantor gav honom och han älskade att vara omgiven av växter. Han spenderade nästan all sin tid där, när växterna fått sin omvårdnad satte han sig ofta och gjorde läxorna, läste en bok eller bara tittade på allt det gröna till solen gick ner.
"Oj, hej.. Jag visste inte att det var någon här."
Han hade varit så inne i sina tankar att han inte hört dörren öppnas bakom sig. Rösten lät lite bekant men han höll fokus på ogräset han höll på att rensa bort istället för att vända sig om. Vem det än var så verkade Marvins tystnad göra besökaren nervös.
"Eh, Ethel ville att jag skulle komma över och se film eftersom ingen av oss hade en dejt till balen.. Det var nåt hon behövde göra först bara och hon har berättat om ditt växthus så jag blev nyfiken."
Det måste vara Kim.. Ethel försöker para ihop mig med främlingar.
"Jag hoppas att jag inte tränger mig på, men skulle jag kunna få hjälpa till? Jag älskar trädgårdsarbete men har ingen trädgård hemma.."
Innan solen ens hade börjat tänka på att stiga över horisonten så släpade sig Mikail ur sängen. Det var ett tag sedan han tog sig upp på morgonen med lätthet för att ordna med frukost åt barnen. Visst, dom var gamla nog för att fixa sin egen frukost nu, men han tyckte om att känna sig behövd och att få se alla innan dom gav sig iväg till skolan. Han var noga med att inte väcka Ester när han klädde på sig och tog sig ner till köket.
9 tonåringar i huset, nej, 10 stycken med Kelly. Jag hoppas att vi fick ut henne i tid, att hon inte påverkats för mycket av sin uppväxt.
Han vände den sista pannkakan och som på beställning började trötta tonåringar dyka upp i köket.
Mikail passade på att prata med alla medan han delade ut tallrikar med pannkakor och försökte se till att alla åt innan dom drog sig vidare för att göra sig klara inför skolan. Här någonstans var det som ljudnivån gick upp i huset. Det var bråk om upptagna badrum, frenetiskt letande efter försvunna skolböcker och sista minuten-plugg inför prov.
Han blev fortfarande förvånad över att dom flesta av barnen behövde springa för att hinna med bussen trots att alla var uppe i tid, utom Evert som försov sig lite väl ofta även om han gick upp för att väcka honom flera gånger.
När morgonens stress var över kollade han posten.
Inget brev från Ford idag heller. Man kan ju tycka att en författare skulle klara av att skriva brev regelbundet.. Men men, han har väl fullt upp med att vara tonåring som alla andra.
Ford skickade brev ibland, men dom var oftast väldigt korta och intetsägande. Han gjorde det väl mest för att dom skulle veta att han fortfarande levde.
På väg in i huset igen möttes han av Ester. Han la armarna om sin fru och gav henne en puss på kinden.
"Tänk, om några år har jag dig alldeles för mig själv igen."
Han fick inget svar och la märke till hennes bekymrade blick.
"Vad är det älskling?"
"Jag är rädd."
"För vad?"
"Att bli gammal, att förlora dig, bli lämnad ensam kvar. Jag vet inte om jag skulle klara mig utan dig."
"Oroa dig inte, jag ska ingenstans. Vi har lång tid kvar."
"Det finns något som skrämmer mig ännu mer."
"Vad är det?"
"Att jag kommer förlora mig själv."
"Du är stark, det kommer inte att hända."
"Det har redan hänt, vad säger att det inte kan hända igen?"
Han bestämde sig för att spendera dagen med att försöka muntra upp henne medan huset fortfarande var tomt. Hon hade börjat ha fler och fler dagar då hon var nedstämd, men det var fortfarande många fler dagar där emellan där hon var sitt vanliga spralliga jag. Men han kände av det själv, dom var inte unga längre. Deras födelsedagar närmade sig och rädslan över att lämna barnen utan föräldrar tidigt i livet och att förlora sin bästa vän fanns där även för honom.
Ljudet av skolbussen signalerade slutet på husfriden och alla barn vällde in genom dörren. Eftermiddagens pass hade börjat. Dexter, Elmer och Ethel var dom som gjorde sina läxor direkt utan något tjat, resten krävde en del övervakning för att få jobbet gjort.
Medan läxorna blev gjorda åkte Ester iväg för att jobba och Mikail började med middagen. Det var trångt och högljutt runt middagsbordet när alla pratade i mun på varandra för att skingras så fort tallrikarna började vara tomma.
Sen kom den tyngsta tiden på dygnet för en stor familj. När handfatet exploderade i Mikails ansikte för tredje gången den veckan fick han nog.
"EVELINA!! Jag har fått nog av dina fällor!"
"Det var inte jag den här gången!"
"ETHEL!?"
"Pappa, du vet att jag inte tycker om att agera lögndetektor!"
"Ethel, snälla."
"Det var inte hon!"
"HA! Jag sa ju det!"
"Vem var det då?!"
"Fråga Kelly.. Hon är alldeles för orolig för att vara oskyldig."
"KELLY!!"
"Aw, jag trodde du tyckte om fällor, det är ju alltid du som löser ut dom.."
När dagen äntligen var över så var både han och Ester utmattade. Men han kunde återfå en del energi bara av att se henne.
"Jag trodde inte att det var möjligt, men du blir vackrare för varje dag."
"Du vet att det var ditt smicker som ledde till att vi nu har 10 tonåringar i huset."
"Det är jag väldigt medveten om, men jag kan inte hålla inne med sanningen."
Efter alla år tillsammans så somnade dom fortfarande tätt intill varandra varje natt.
"Marvin, du kommer inte undan längre. Jag vet att du är intresserad av någon, vem är det?"
"Du som vet så mycket borde väl kunna lista ut det själv. Det är ändå ingen idé, det är inte besvarat."
"Hur kan du vara så säker på det? Om du säger vem det är så kan jag undersöka saken åt dig."
"Jag behöver inte dina krafter för att veta om någon är intresserad eller inte. Men det gör inget, växthuset tar upp all min tid ändå."
"Pff, du och dina växter, tröttnar du aldrig på att se gräset växa? Skulle det inte vara roligt om du i alla fall hade någon att dela det intresset med?"
"Jag vet inte hur många det finns i vår ålder som gillar trädgårdsarbete, som dessutom vill dela det med mig."
"Hmm, är inte Kim en sån där naturmänniska? Ni skulle säkert gå bra ihop, om du bara började prata i skolan och inte bara satt i din egen värld hela dagarna."
Marvin hann inte svara då Frost kom halvspringandes mot dom.
"Ethel! Ethel! Du måste hjälpa mig!"
"Du måste lära mig dansa innan balen."
Han tog hennes hand och försökte dra henne från gungan.
"Eh, Frost, glömmer du inte något nu? Jag kan inte dansa. Hur ska jag då kunna lära dig?"
"Du måste, du är garanterat bättre än mig ändå och jag måste verkligen lära mig."
"Jag kan dansa."
Frost släppte taget om Ethel och svängde runt, vilket resulterade i att hon flög av gungan.
Vad är det här? Smyga upp bakom Frost-dagen? Vad är det med tjejer egentligen..
Kelly hade varit tillsammans med Evert några veckor nu och på grund av problem hemma så hade hon nyligen flyttat in i huset, något som Frost inte var särskilt förtjust i. Bortsett från att hon pratade om vad som helst, när som helst, så hade hon en förmåga att dyka upp när man minst anade det och oftast alldeles för nära, som nu. Nu stod hon framför honom med ett lekfullt leende.
"Jag kan lära dig, Frostie."
"Det är okej, jag kan fråga Evelina."
"Har Evelina vunnit några danstävlingar?"
"Eh, jag tror inte det. Vadå, har du?"
"Stolt vinnare av danstävlingen på Sunset Valleys sommarläger fyra år i rad. Jag är dock inte välkommen tillbaka i år efter att dom hittade mig i en skrubb med min danspartner. Men det är lika bra, då får jag spendera hela sommaren med er!"
Han funderade en stund men insåg att han troligen inte kunde hitta någon bättre danslärare än henne om han inte skulle be sin mamma och hon var så upptagen med sitt jobb på kvällarna så hon skulle inte ha tid ändå. Det var ändå något motvilligt som han gick med på hennes erbjudande.
"Bra! Det kommer att vara så roligt. Vi börjar imorgon."
Dagen efter hade Evert lyckats få till lite ensamtid med Kelly i sitt rum, något som var otroligt svårt när man delar rum med tre andra och han visste att dom inte hade mycket tid för sig själva.
"Hej där snygging, jag har saknat dig."
"Mhmm, du vet att vi har haft lektioner tillsammans hela dagen."
"Det är inte samma sak, jag vill ha dig alldeles för mig själv. Vi har lite tid innan brorsan kommer hit för sin danslektion och jag skulle gärna vilja ta en snabb dans med dig först."
Hon kunde se glimten i hans ögon innan han kysste henne. Hon kysste tillbaka innan hon svängde runt honom och la sitt finger över hans mun.
"Jag gillar hur du tänker, men om dina föräldrar ska låta mig bo här så tror jag inte att det är något vi borde göra."
"Okej, okej.. Vi tar en vanlig svängom istället."
Med dom orden tog han ett stadigare tag runt hennes midja, lyfte en bit från golvet och snurrade några varv i luften medan hon skrattade och sträckte ut armarna.
Frosts första danslektion började ganska bra. Han höll takten någorlunda utan att hålla koll på sina fötter.
Men det dröjde inte länge innan han prickade av Kellys tår.
"Förlåt, gick det bra? Jag sa att jag inte var bra på dansa."
"Frostie, du får gärna se till att inte ha sönder min flickvän."
"Äh, det var väl inget. Det kommer inte att dröja länge innan du dansar som en gud och då kommer allt att ha varit värt det."
Det blev inte några stora framsteg under den första kvällen, det var inte så lång tid kvar till balen och han oroade sig över att han inte skulle hinna lära sig i tid. Men Kelly var bestämd och gav honom lite hopp om att det skulle kunna gå.
"Frost, ska du med på fest ikväll?"
"Jag känner inte för det, stannar hellre hemma."
Det hade gått några veckor efter dagen på stranden och Frost hade helt slutat följa med Dexter. Istället spenderade han sin tid med att måla, den enda talang han ärvt av någon i familjen. Han var inte lika duktig som Cory eller Audrian, men han kände sig lugn när han såg motiven växa fram drag för drag. Ethel hade hållt sitt löfte om att inte berätta något för Dexter och Frost hade valt att inte säga något heller, men Dexter blev bara mer och mer orolig när han inte visste orsaken till sin brors helomvändning gällande fester.
Dexter vände sig om och började lämna rummet.
"Säg till om du ändrar dig."
"Mhm."
"Tiffani kommer att bli så besviken när jag berättar att du inte ville träffa henne."
Penseln stannade någon centimeter från duken när Frost hörde hennes namn.
Hon är tillbaka. Har hon verkligen frågat efter mig?
Han vände sig om och möttes av en flinande Dexter.
"Vad har hon sagt?"
"Hon har frågat efter dig flera gånger, undrat varför du inte hängt med."
"Är det sant?"
"Klart det är, du vet att jag inte skulle ljuga för dig."
Efter en stunds tystnad fortsatte han.
"Så, vad säger du? Fest ikväll?"
"Men, jag vet inte om jag har några rena kläder, jag måste duscha!"
Dexters flin växte när Frost nästan kastade ifrån sig pensel och färger och rusade förbi honom för att leta rena kläder.
När Frost insåg att festen var hos Nicky så ville han genast vända hemåt igen. Om han gjorde det skulle han däremot behöva berätta för Dexter vad som hänt så han försökte att inte visa sin ovilja att vara där och gick istället undan till ett tomt rum så fort han fick chansen. Det fanns inte mycket att göra där inne så han studerade tavlorna på väggen noga och försökte glömma var han befann sig.
"Så det är här du gömmer dig?"
Han vände sig om, chockad över att upptäcka hur nära hon var. Han försökte ta ett steg bakåt men krockade med väggen.
"Jag var orolig att du inte skulle dyka upp idag heller."
Frost hade ingen aning om vad han skulle säga men var ändå osäker på om han ens skulle kunna få fram något om han försökte. Så han var tyst och lät henne prata, samtidigt drog hon sig ännu lite närmare honom och la sina armar om hans midja.
När hon drog honom mot sig så la han sina armar om henne, dels för att hans hjärna äntligen började registrera det faktum att hon ville ha honom nära men även för att han inte visste om han skulle kunna hålla balansen annars. Hennes läppar var så nära hans egna men han kunde inte förmå sig att minska avståndet mer, hon la istället sin kind mot hans och viskade i hans öra.
"Jag är så glad att du kom hit, även efter vad Nicky gjorde."
Hennes ord fick honom att göra sig fri och han vände sig bort.
"Hur visste du? Ingen vet vad som hände.."
"Nicky är min bror, han berättade om det strax efter att det hände."
"Din.. bror.."
"Jag trodde du visste, vems rum tror du att du är i egentligen?"
Frost rodnade lite när han insåg att han var ensam med en tjej i hennes sovrum, men han fortsatte att stirra ner i golvet i tystnad.
"Frost, titta på mig. Bara för att min bror är en komplett idiot så ska du väl inte ta ut det på mig?"
Han funderade en stund. Han tyckte verkligen om henne, det var ganska uppenbart att hon gillade honom med vid det här laget. Han tog några djupa andetag och vände sig mot henne igen. Än en gång drog hon honom till sig.
"Någon sa till mig att det var bäst att inte sitta och vänta på att saker ska hända med dig och jag tänker inte göra om samma misstag två gånger."
Innan Frost hunnit registrera vad hon menade så hade han ryggen tryckt mot väggen och hennes läppar mot sina.
Frost drunknade i hennes kyssar, det var som om hela världen försvann. Hon stannade upp tvärt och drog sig undan lite.
"Gå på balen med mig."
"Men, jag kan inte dansa, det vet du."
"Du kommer lära dig, för min skull?"
Hon gav honom en kyss som gjorde honom knäsvag och han kunde inte stå emot. Nästa gång hon drog sig undan fick han ur sig ett kort "För din skull." innan han drog henne till sig igen.
