"Det är något som inte stämmer."
Ethel sjönk ned i soffan som Frost precis lämnat.
"Vad menar du?"
"Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är något med dig som inte känns helt.. rätt."
"Du och Frost, ni blev tillsammans väldigt snabbt efter att det tog slut mellan honom och den där Lana, jag är bara orolig över att ni går så fort fram. Han har nog med problem som det är. Så om du inte tar det här seriöst.."
"Om du måste veta så trivs jag och Frost väldigt bra ihop. Även om vårt förhållande inte varit särskilt långt så har jag väldigt starka känslor för din bror och jag är beredd att göra det som krävs för att stanna vid hans sida. Inte för att du har något med saken att göra egentligen."
Ethel vände blicken mot filmen som gick på tv. Det var något hon kände av från Gina som hon inte gillade, men hon hade gett henne ett ärligt svar och hon fick nöja sig med det för stunden.
"En sak till bara. Fördelen med en stor familj är att Frost har många som är villiga att göra vad som helst för honom."
"Vad vill du ha sagt med det?"
"Om du sårar honom så kan du förvänta dig att vi inte låter dig komma undan med det."
Med dom sista orden lät hon sina egna känslor spilla över till Gina för att förstärka meningen samtidigt som hon log mot Frost som återvände till soffan.
"Vad pratar mina två favorittjejer om?"
Han satte sig ned mellan dom och drog Gina till sig.
"Åh, inget särskilt. Jag berättade bara för din flickvän om den där gången du ramlade in i Francines födelsedagstårta."
Frost rodnade och sneglade surt på sin syster.
"Ethel, var du tvungen att berätta om det..?"
Gina stirrade på honom istället nu men sa lite uppmuntrande, "Men alla kan ju råka ut för såna saker som barn. Det är väl inte så farligt?"
"Barn kanske, men det här hände för 5 månader sen.."
Ethel skrattade och flydde snabbt från soffan innan Frost hann få tag på henne och lämnade paret till att se klart sin film ensamma.
Klockan hade passerat midnatt för länge sedan när han rörde sig mot det nedsläckta huset. Han hade helt glömt bort tiden när han var med Jake och kom därför hem flera timmar senare än han borde och det var inte första gången det hände.
Marvin strök ovant luggen ur ögonen innan han sträckte sig efter dörrhandtaget och smög så tyst han kunde in i huset.
Han stängde dörren ljudlöst efter sig och började röra sig mot trappan när han plötsligt blev omgiven av ett bländande ljus.
"Så det var dags att komma hem nu?"
Marvins ögon vande sig sakta vid ljuset och utöver Rafael så var även Ethel och Kim i rummet, dock hade dom somnat på soffan. Det förvånade honom inte när dom uppenbarligen väntat på honom i 4 timmar.
"Har du inget att säga, Marvin? Du skulle ha varit hemma för länge sen och det är inte första gången du är sen heller."
"Vad har du med det att göra? Du har aldrig brytt dig om oss, varför börja nu?"
"Jag är inte den enda som är orolig över dig. Hela familjen satt här och väntade på dig men jag skickade resten i säng för flera timmar sen när du inte dök upp. Du har förändrats så mycket den senaste tiden, du pratar inte med någon om det och jag tänker inte stå och se på medan du förändras till.. det där." Han syftade på Marvins nya stil som han tvärt bytt till någon vecka innan. "Vart fick du ens tag på kläderna? Du vet att vi inte har råd med mycket nu."
Marvin började bli synligt irriterad nu.
"Om det nu är så viktigt att veta så fick jag kläderna och du kanske inte har tänkt på att det kanske är så här jag verkligen är. Jag tycker om mitt nya jag och jag tänker fortsätta likadant så du kan sluta försöka agera som en storebror som bryr sig och hålla dig utanför mitt liv."
"Kan du inte inse att jag verkligen bryr mig? Visst, jag bad inte om att få det fulla ansvaret över er och behöva jobba konstant för att ni ska ha någonstans att bo och mat att äta, men nu är det så och du har inget annat val än att lyssna på mig!"
"Du bestämmer inte över mig och jag tänker inte gå efter dina dumma regler! Kan du inte acceptera mig som jag är så tänker jag inte stanna här!"
Med dom orden sprang han ut ur huset igen. Ethel och Kim blinkade trött i soffan efter att ha blivit väckta av bråket medan Rafael stegade ilsket fram och tillbaka genom rummet.
Marvin slet ursinnigt i ogräset medan han försökte lugna sig. Han förstod inte varför han skulle bli så orättvist behandlad. Dexter fick vara ute på fester i min ålder hela tiden, jag kommer hem för sent några gånger, okej, mer än några kanske. Men det är ändå orättvist, bara för att jag inte är deras duktiga lilla Marvin längre så ska jag bli utskälld för att vara ute lite för länge..
"Hur länge tänkte du låta mig vänta?"
Marvin stannade upp mitt i rörelsen. Han hade inte hört Kim komma in.
"Jag vet att du har ljugit för mig och jag har väntat länge på att du ska berätta vad det är. Jag vet inte hur mycket längre jag kan vänta, vår vänskap verkar inte vara lika viktig för dig som den är för mig."
Marvin slöt ögonen hårt men kunde inte hindra tårarna. Han hade inte ens tänkt på att Kim kunde bli sårad av hans handlingar.
"Jag saknar min vän, jag saknar den Marvin som helst av allt spenderade sina dagar i det här växthuset, som jag kunde skratta med, prata med, som kunde berätta allt för mig utan att känna ett behov av att ljuga."
Det blev för mycket för honom och han ställde sig upp med ryggen mot Kim och gick mot nästa planta som var nästan helt övervuxen av ogräs. Han hade försummat sina plantor och sin bästa vän. När han böjde sig ned igen så skymdes blicken av tårarna och han sjönk ihop på marken. Han kände Kims hand på axeln, blev hjälpt upp på fötter och sedan omfamnad i en kram.
Han kände sig trygg i Kims armar och han kunde känna den mur han byggt upp sakta rasa igen. Han kände även att samma sak som alltid hände när dom kom för nära var på väg att hända och han fick använda all sin viljestyrka till att trycka Kim ifrån sig.
"Nej, det här går inte, jag kan inte.."
"Marvin, vad är det? Du kan berätta för mig, du behöver inte fortsätta knuffa bort mig hela tiden och jag kan inte fortsätta så här. Jag vill vara din vän, men du låter mig inte."
"Jag kan inte berätta, jag lovade."
"Marvin, du måste prata med någon. Rafael är utom sig av oro, Ethel är nära att slå in lite vett i skallen på dig och jag önskar att jag inte övervägde att lämna min bästa vän för att han inte kan vara ärlig med mig längre. Men jag är här nu och och jag hoppas att du kan lita på mig tillräckligt för att säga vad det är som händer med dig."
"Jag lovade att inte säga något.."
"Vem lovade du? Snälla säg något så jag kan sluta oroa mig för dig. Du ljuger inte bara för mig, du ljuger för dina syskon, för Ethel. Jag menar, ingen kan ljuga för henne, hon är ju någon sorts mänsklig lögndetektor. Snälla Marvin, vem är det som har fått dig att bli så här?"
Marvin vände bort blicken, han ville inte bryta sitt löfte, men han ville inte heller förlora sin vän. Förlåt mig Jake, men jag måste berätta för honom.
"Min.. pojkvän."
Kim tittade förvånat på honom. Han hade gått igenom så många möjliga anledningar till varför Marvin betett sig som han gjort. Av någon anledning hade pojkvän inte kommit upp på den listan. Han visste inte heller varför han reagerade som han gjorde, han försökte skaka av sig den nya känslan innan den fick fäste i honom och log mot sin vän.
"Det var väl inte så farligt att säga. Du har en pojkvän, det hade du inte behövt hålla från mig."
"Men jag fick inte säga det till någon, han.."
"Har inte kommit ut än? Marvin, jag behöver inte veta exakt allt. Är du lycklig med honom?"
Ett litet leende spred sig på hans läppar och han nickade.
"Det är allt som betyder något för mig. Kan du vara ärlig mot mig hädanefter?"
Marvin mötte Kims blick och nickade igen.
"Bra, då går jag och lägger mig nu så tar vi itu med dom här ogräsen imorgon."
"Men, jag ska träffa.."
"Rafael ville att jag skulle meddela att du har utegångsförbud tills skolan börjar men att jag var tillåten som sällskap. Vi ses imorgon, kompis."
Marvin följde Kim med blicken medan han gick ut ur växthuset. Han var glad att det ordnat sig mellan dom och var glad över att få spendera mer tid med honom under den vecka som var kvar innan skolan började igen, men han var orolig över hur Jake skulle reagera när dom inte kunde träffas som planerat.
Kim tog ett djupt andetag i den kyliga sensommarluften. Han hade äntligen lyckats få fram vad det var som Marvin dolt för honom och han var lättad över att deras vänskap var räddad. Ändå kunde han inte förstå varför det var något som värkte i honom när han tänkte på Marvins hemliga förhållande.
Dexter satt och kämpade med att fokusera på det han skrev när han hörde en svag knackning på dörren.
"Kom in"
Han hörde några hasande steg som han kände igen utan problem. Det blev tyst och han kunde känna sin brors blick i nacken.
"Frost, vad vill du?"
"Vad gör du?"
"Skriver på min universitetsansökan."
"Åh, stör jag?"
"Inte alls, jag kan ändå inte fokusera. Jag måste komma på var jag ska ta Teri på vår dejt. Inget ställe jag kan komma på känns bra nog. Har du något bra förslag?"
"Parken vid landmärket är ett bra ställe för en picknick."
"Självklart, du är en sann romantiker brorsan. Jag hade aldrig tänkt på det. Den parken blir perfekt på söndag."
"Söndag? Ehm, då kanske du kan välja nåt annat ställe. Jag funderade på att ha en dejt på söndag.. Om det är okej för dig.."
Dexter vände sig konfunderad mot sin bror.
"Inte behöver du min tillåtelse för att dejta. Så, vem är hon?"
Frost sänkte blicken mot sina fötter och tog ett djupt andetag innan han svarade.
"Gina.."
Dexter svängde runt sin stol och sa åt Frost att sätta sig. Frost hade ingen aning om vad som väntade och var lite orolig över reaktionen han skulle få.
"Frost, jag tänker inte förbjuda dig från att vara med Gina, det har jag ingenting med att göra. Hon och jag har inget med varandra att göra längre och ni är fria att göra vad ni vill. Jag har bara en fråga, är du säker på att du vill vara med henne?"
Han funderade en stund och försökte verkligen känna efter vad han ville. En mängd olika känslor snurrade runt inom honom. Han kände saknad efter Lana, smärtan av hennes svek, tomheten hon lämnat efter sig och rädslan att vara ensam resten av livet. Sen tänkte han på Gina. Hon lyssnade på honom, stöttade honom. Hon var ett ljus i det mörker som var hans liv. Han kunde inte förneka att det fanns en början till något bra mellan dom.
Han mötte Dexters blick och log lite.
"Jag tror det. Det känns rätt."
"Då önskar jag er all lycka och hoppas att ni får en bra dejt."
Söndagen kom och Dexter närmade sig nervöst dörren till Teris hus. Han hade kämpat hela veckan med att planera dejten och nu var han orolig över vad hon skulle tycka. Det var långt ifrån hans första dejt, ändå hade han aldrig känt sig så här innan någon av dom. Det pirrade så mycket i magen att benen skakade när han gick upp för trappstegen till hennes dörr. Han tog några djupa andetag innan han knackade på dörren.
Han lugnade sig när han såg Teri öppna dörren med ett leende på läpparna. Nervositeten sjönk undan lite och han kände sig mer som sitt gamla vanliga jag. Han gav en lätt bugning och visade med handen mot vägen medan han sa "Din skjuts har anlänt."
Hon tittade mot vägen och sedan tillbaka på Dexter med en undrande min.
"Dex, det är en cykel."
"Det är inte vilken cykel som helst, det är min cykel. Den är väldigt speciell förstår du, för den kan ta hela två personer var som helst, eller, åtminstone dit man orkar trampa." Han räckte fram sin hand för att leda henne till vägen och varje sekund hon tvekade att ta den var olidlig.
"Men, den har inte ens någon pakethållare. Var ska jag sitta?" När han bara fortsatte att le med handen utsträckt så valde hon till slut att ta den och han sken genast upp ännu mer medan han ledde henne mot det minst sagt tveksamma transportmedlet.
Han hjälpte henne att ta sin plats på styret och sedan bar det av. Teri var orolig över att ramla av till en början men med Dexter som satt stadigt bakom henne kunde hon snart slappna av och istället njuta av åkturen. Han hade inte sagt något om var dom skulle och hon var nyfiken på vad han kunde ha hittat på.
Det var en förvånad Teri som hoppade av styret vid samma gamla park som hon suttit i varje dag hela sommaren. Dexter gick för att ställa ifrån sig cykeln när hon såg det. På ett av borden var det uppdukat för en picknick. Hon började gå mot bordet och Dexter kastade sig nästan framför henne för att öppna grinden åt henne. Hon log åt hans försök till att agera gentleman, det var en av många nya sidor hon fått se av honom den senaste tiden. Sidor hon aldrig ens kunnat tro fanns i honom innan. Han tog hennes hand igen och hon kände hur det pirrade till lite i hela kroppen medan hon blev ledd fram till sin plats vid bordet.
Han tände grillen och grävde sedan fram mat ur korgen som han började grilla.
"Jag visste inte att du lagade mat."
"Det är mycket du inte vet om mig, men det är det dejter är till för. Att lära känna varandra."
Han vände burgarna försktigt och kände sig nöjd med hur dom artade sig.
"Nu när jag tänker efter. Jag vet nästan ingenting alls om dig."
Han log mot henne. "Vad vill du veta?"
"Hmm.. Jag vet att du kommer från en stor familj, men hur många syskon har du egentligen?"
"Sju, plus tre."
"Plus tre? Hur går det ihop?"
"Räknar man rent biologiskt så är vi åtta syskon. Men mina två mostrar är inte mycket äldre än mig och har därför blivit mer som systrar än något annat."
"Och den tredje?"
"Kelly har bott med oss så länge nu att hon har blivit en av oss. Vi är redan så många så det är lätt att utöka familjen på det sättet."
"Det är svårt att tänka sig hur det är, jag har inga syskon alls."
Hon fortsatte att ställa frågor om allt möjligt tills maten var klar och hon tog första tuggan. När hon sedan bara stirrade på maten i hennes hand så blev Dexter nervös över att han gjort något fel. Han smakade själv på maten men upptäckte inget konstigt.
"Vad är det? Tycker du inte om det?"
"Det.. Jag vet inte vad jag ska säga. Det smakar.. underbart. Har du verligen gjort dom här?"
"Jag måste erkänna en sak.. Jag har ingen aning om hur man gör hamburgare, utöver hur man grillar dom. Det är Rafaels hemliga recept och han låter ingen få veta hur han gör dom. Men han var snäll nog att göra dom åt mig idag."
När dom ätit började dom gå runt i parken och Teri fick syn på några fjärilar. Hon gick genast fram till dom och lät en landa i hennes hand.
"En röd amiralfjäril, är den inte vacker?"
"Jag visste inte att du var så intresserad av fjärilar."
"Se där, Dexter den allsmäktige vet inte allt han heller." Sa hon skrattandes och fjärilen lyfte igen.
"Jag har aldrig förstått mig på insekter bara."
"Inte? Se om du kan få en att landa i din hand så får du se hur underbara dom kan vara."
Dexter gick tveksamt fram till fjärilarna och sträckte ut handen. En extra stor fjäril började flyga mot honom, men ignorerade handen och landade på hans näsa istället och Teri kunde inte låta bli att skratta åt hans min.
"Teri, ta bort den, ta bort den!"
"Är du rädd för en liten fjäril? Jaja, stå still då."
Hon la handen på hans kind för att få honom att stå stilla medan hon försiktigt fick fjärilen att gå över till sin egen hand för att sedan lyfta igen. Hon såg den fladdra iväg och insåg inte att hon höll kvar handen på Dexters kind förrän hon vände sig mot honom igen.
Hon kände spänningen i luften och började sakta röra sig närmare honom. Det var som om tiden saktade ned och varje sekund varade en evighet. Hon slöt ögonen och väntade på att deras läppar skulle mötas, när himlen plötsligt öppnade sig och båda två ryckte till av hällregnet.
Dexter var den som reagerade först.
"Kom igen, vi springer till biblioteket!" Han tog tag i hennes hand och dom skyndade sig för att komma in under tak.
Väl inne i den folktomma byggnaden kunde dom pusta ut. Men spänningen från parken låg kvar i luften och ingen visste vad dom skulle göra för att bryta den. Så till en början stod dom bara där som två dränkta katter och tittade på allt utom varandra. Teri visste inte varför, men hon kunde inte låta bli att börja skratta. Ett litet fnissande först som sedan växte till ett riktigt skratt.
"Vad skrattar du åt?"
Dexters fråga fick henne bara att brista ut i ett riktigt gapskratt och det smittade av sig på honom. Båda två skrattade tills dom knappt fick luft utan att veta varför. Men det bröt den obekväma stämningen och båda två kände sig mycket mer avslappnade när det väl var över.
Dexter såg sig om i rummet. "Det verkar bara vara vi två här. Så, vad kan man hitta på i ett folktomt bibliotek? Säger du läsa så drar jag ut dig i regnet igen."
Hon såg sig omkring i den välbekanta byggnaden. Hon hade spenderat så mycket tid där men aldrig tänkt på annat än böckerna innan. Hon hann inte komma på något svar på hans fråga innan en blixt lyste upp rummet och smällen som följde fick henne att kasta sig mot Dexter. Han blev mer förvånad av hennes plötsliga rörelse än åskan men la armar om henne och kände hur hon skakade. För varje åsksmäll så tryckte hon sig närmare honom och han strök henne lugnande över ryggen utan ett ord.
Det var inget långt åskoväder, men även efter att regnet mot rutorna var det enda ljud som hördes utifrån så stannade hon kvar i hans armar.
"Jag hade aldrig trott att du skulle vara rädd för åskan."
Han förväntade sig inget svar, men hon la sina armar om hans hals och gav honom en ordentlig kram.
"Tack för att du är här."
"Jag kommer alltid att vara här för dig."
Hon lättade sitt grepp om honom för att kunna möta hans blick. Hon hade kämpat emot länge. Hon hade inte velat vara en i mängden av tjejer som Dexter lämnat efter sig. Hon ville inte falla för honom och hon hade förnekat dom känslor han väckt hos henne så länge hon bara kunde. Men han hade visat att han var mer än den ytliga playern som hon uppfattat honom som tidigare och hon kunde inte förneka det längre. Hon slöt ögonen och lutade sig in för sin första kyss, den var magisk.
"Wow, det känns som om jag flyger."
Dexter slet blicken från henne och rodnade lite.
"Åh, förlåt, jag har aldrig gjort så innan. Jag märkte det inte ens.."
Han landade försiktigt igen och letade sig tillbaka till henne för fler kyssar.
När regnet gett sig så skjutsade han hem Teri och begav sig sedan hemåt själv. Han kunde knappt fokusera efter sin perfekta dag men var nyfiken på hur det gått för Frost och Gina. Han hittade sin bror utslagen på sin säng, fortfarande i blöta kläder och med ett leende på läpparna. Lucien hade rullat ihop sig i en boll på hans bröst och kurrade förnöjt. Han valde att låta honom sova och återvände till resten av fyrlingarna som var nyfikna på hur hans dag varit.
Frost satt och stirrade på Lucien som var i full fart med att riva sönder en leksak i småbitar. Några timmar tidigare hade hela familjen tagit farväl av Mikail och Ester som nu var på väg mot älvornas hemland, Hidden Springs. Resten av syskonen hade samlats för att spendera kvällen tillsammans men Frost kände inte för att vara med och han hade istället stängt in sig på sitt rum med Lucien och Gina.
"Så, hon gav dig en katt."
Han suckade och stirrade in i väggen på andra sidan rummet.
"Ja, en katt som river och biter mig så fort jag kommer i närheten och förstör allt han kommer i kontakt med. Eller, inte allt han kommer i kontakt med, bara mina saker. Han har förstört 2 kuddar för mig redan och min favorittröja."
"Hon menade nog väl, men Crazy Kelly har ju alltid varit lite.. Du vet."
"Hon försöker verkligen muntra upp mig, men den här katten förvärrar bara saken. Han är bara ännu en i mängden som gör mitt liv till ett helvete. Varför ska allt vara så svårt?"
"Det behöver inte vara det. "
"Men så fort något bra händer i mitt liv så dröjer det aldrig länge innan allt förstörs igen. Jag fick en dejt till balen men blev förnedrad inför hela skolan, jag får en flickvän och hon faller för min bror, Kelly försöker göra mig glad och ger mig en katt som hatar mig. Jag gillar inte ens katter. Jag hatar mitt liv."
"Men allt kan väl inte vara dåligt i ditt liv. Något bra måste det finnas."
"Få se nu. Jag har ingen flickvän, inga vänner, mina föräldrar har åkt till ett annat land och vet inte ens när dom kommer tillbaka, jag har den värsta katten någonsin och jag kommer spendera resten av mitt liv ensam för att alla tjejer väljer Dexter över mig."
Han kände hennes hand på sin arm och mötte hennes blick.
"Frost, jag är din vän."
Han log lite men hann inte svara när något föll i golvet med en krasch.
"Jäkla kattskrälle, hur tog han sig upp på skrivbordet?"
Lucien tittade nöjt på blomkrukan som nu låg på golvet och jorden som var utspridd över mattan. Frost sneglade ilsket mot kattungen medan han satte sig på golvet för att städa upp röran. Gina klev ner från sängen och hjälpte till.
"Den där katten kommer inte att bli långlivad om han fortsätter så här. Nackdelen är att om jag gör mig av med honom så kommer jag verkligen att vara ensam tills jag dör. Dåligt sällskap är väl bättre än inget sällskap alls?"
"Frost, du är alldeles för hård mot dig själv. Om du bara såg dig omkring istället för att fokusera på allt dåligt i ditt liv så skulle du se att det finns personer som tycker om dig."
"Hah, och vart finns dom nånstans? Jag har då inte sett någon."
Han reste på krukan och hällde tillbaka det sista av jorden som gick att samla upp.
"Dom kanske finns närmare än du tror."
Hon kröp sakta fram till honom och han satt som förstenad medan han såg henne komma närmare.
"Menar du..?"
Hon stannade upp när hon var bara några centimeter ifrån honom.
"Schh.. Prata inte." Sedan slöt hon mellanrummet mellan dom.
Det dröjde inte länge innan Frost förstod varför Dexter hållt sig klistrad till Gina under deras förhållande. Hon var otrolig på att kyssas och han förlorade sig i stunden, resten av världen försvann och det var bara dom två.
Plötsligt slog Frosts hjärna bakut och han drog sig ifrån henne bäst han kunde.
"Nej, nej, nej, det här går inte. Det är inte rätt. Vi måste sluta."
Gina drog sig undan med en sårad min.
"Vad menar du? Gillar du mig inte?"
"Nej, nej, missuppfatta mig inte, det är inte det." Jag har inte ens haft tid att fundera över ifall jag gillar dig eller inte. "Jag visste inte ens att du gillar mig."
"Frost, jag har varit intresserad länge, jag har bara inte vågat närma mig."
"Men jag har bara varit singel i en vecka, jag vet inte ens om jag är redo för något än."
"Det är ingen fara, vi kan ta det lugnt. Inga krav. Låter det bra?"
Han funderade en stund. Nu när han tänkte efter så kände han sig faktiskt dragen till henne. Eller var det kyssen som gjorde det? Jag vill så gärna kyssa henne igen..
"Men du är Dexters ex."
"Vad har det med saken att göra? Det var över mellan oss för länge sen, jag ser ingen anledning till varför jag inte kan vara med dig."
"Hur som helst så vill jag prata med honom först. Är det okej med honom.. Så kanske vi kan gå på en dejt?"
