Kapitel 161

Kelly studerade scenen framför sig en stund när hon kommit in i rummet. Lora låg nöjd och spann för fullt på sin husses mage som somnat trots att det var mitt på dagen. Hon harklade sig.
"Frost, alla har kommit nu så det är bäst att du vaknar och kommer ut härifrån."
Han höll ögonen stängda, fortfarande halvsovandes.
"Mm, jag kommer snart."
"Bara så du vet så äter Lucien ditt hår."
Hon vände och gick iväg medan Frost kliade Lucien bakom örat och drog ut sitt hår ur hans mun. Lora hoppade missnöjt ner på golvet när han började resa sig för att göra sällskap med dom andra.



"Vad gör HAN här?"
Jake hade fått syn på Kim och var snabb på att uttrycka sitt missnöje till Marvin.
"Snälla Jake, låt det bara vara. Jag kan inte förbjuda honom från att komma hit, han är Ethels vän, det var hon som bjöd honom."
Jake muttrade något ohörbart och fortsatte sedan.
"Vad är det med dom där två nu då?" Han syftade på Evert och Kelly som var mer närgångna än vanligt bland folk.
"Åh, dom har precis fått flytta ihop i samma rum nu när vi är myndiga. Dom har varit sådär hela veckan."
"Påminn mig igen, varför är jag här?"
"För att du vill vara en del av mitt liv och det innebär att lära känna mina syskon."
"Men dom gillar mig inte.."
"Du måste ge dom en chans att lära känna dig, sen kommer dom att se vad jag ser hos dig. Dom gillar bara inte att jag höll dig hemlig så länge. Kom igen nu, för min skull? Det här är sista gången vi är alla fyra nu innan Ethel åker på sin resa."



Marvin drog med sig Jake till Evert och Kelly. Han ville så gärna att hans syskon skulle tycka om mannen han var på väg att flytta in hos men han förstod att det skulle ta lite tid innan han blev accepterad. Det hade varit ganska nyligen som Jake gått med på att låta Marvins familj få reda på deras förhållande, efter att Marvin länge lovat att ingen skulle säga något om det till någon annan. Men han visste att hans pojkvän fortfarande kände sig obekväm i deras sällskap. Han gjorde sitt bästa för att få alla att börja prata mer med honom.
"Visste du att Jake är den yngsta fotbollsspelaren som fått ett kontrakt med lamorna på 30 år?"

Evert lyssnade halvhjärtat på vad Marvin sa och försökte låta intresserad. Han hade svårt att förstå sig på sin bror numera, han var som en helt annan person, särskilt när hans pojkvän var i närheten. Det var som om hela hans liv kretsade kring Jake och resten av världen inte betydde något längre.



"Jag har bokat ett rum på ett vandrarhem i Champs le Sims i en vecka, jag vet inte om jag stannar längre där eller om jag åker vidare någon annanstans direkt. Det finns så mycket som jag vill se och uppleva."
Frost hade aldrig sett sin syster så entusiastisk förut annat än när hon la sig i andras privatliv och han var glad att hon hittat en bättre hobby, även om han skulle sakna att ha henne där. Att Marvin skulle flytta ut i samma veva fick det att kännas som om han skulle förlora sin familj. Huset skulle bli så tomt med bara honom, Evert och Kelly kvar. Visst, Audrian och Rafael bodde kvar i sitt lilla hus på tomten, men dom höll sig för sig själva. Det hus som en gång var fyllt till bredden av deras stora familj skulle snart vara nästan folktomt.

Ensamheten inom honom som i vanliga fall fylldes av katterna gjorde sig påmind igen. Han försökte skaka bort den och fortsatte att lyssna på Ethels planer.

Även Kim hade svårt att fokusera på samtalet som var i full gång framför honom. Hans blick drog sig hela tiden mot Marvin och varje skratt han hörde från sin gamla vän fick det att skära till i hjärtat på honom. Det var inte första gången han varit i huset sedan Marvin sagt upp kontakten med honom, men han kunde aldrig vänja sig vid att bli ignorerad på det här sättet.

"Kim? Kim!"
Han slet blicken från dom andra och vände sig mot Ethel.



"Åh, förlåt, vad sa du?"
"Om det är jobbigt för dig att vara här så kan vi gå någon annanstans."
"Det behövs inte. Det är sin avskedsfest och jag vill inte vara till besvär. Men jag tror att jag skulle behöva ett glas vatten."

Han började gå mot köket och hörde Ethel ta upp sitt samtal med Frost igen bakom honom, samtidigt som han hörde Marvin skratta åt något som Jake just sagt.


Han stängde dörren bakom sig och satte sig ner.

Varför ska jag göra det så svårt för mig själv? Kan jag inte bara släppa honom och gå vidare nån gång.. Han vill inte ha mig i sitt liv, varför kan jag inte acceptera det?

Han tog några djupa andetag och försökte hitta styrkan han behövde för att klara av resten av dagen.

Några timmar till bara. Utan Ethel har jag ingen anledning att komma hit och då behöver jag inte plåga mig själv med att vara nära honom längre. Allt kommer bli bättre om jag bara slipper se honom ignorera mig.



När han kom ut i vardagsrummet så var alla försvunna utom Ethel och Marvin som satt och pratade med låga röster. När Ethel fick syn på honom så reste hon sig upp.

"Var är dom andra?"
"Dom gick och köpte pizza, vi stannade kvar för att jag behövde prata med min bror i enrum."

Kim tittade bakom henne där Marvin satt med en sur min. Han visste inte vad dom pratat om, men det var tydligt att Ethel tagit upp ett känsligt ämne. Hon började gå förbi Kim och mot trappan.

"Jag har lite packning kvar som jag måste ta tag i."

Hon gav Kim ett litet leende och nickade åt honom innan hon försvann mot övervåningen.


Han tog några försiktiga steg framåt men stannade sedan en bit från soffan. Han hade väntat länge på en chans att få prata med Marvin men nu var han inte säker på vad han skulle säga. Tystnaden var olidlig och Marvin var plötsligt väldigt intresserad av en fläck på mattan.

"Så du kan inte ens titta på mig längre?"
Kim visste inte vad han förväntat sig, men han fick ingen reaktion på sina ord.
"Var vår vänskap inte värd mer än så? Var jag bara ett tidsfördriv, någon att ha för att du skulle slippa vara ensam tills någon bättre dök upp?"
Marvin sänkte huvudet en sekund och tittade sedan ut genom fönstret istället. Han kunde se Kims spegelbild i rutan och smärtan syntes även i den suddiga reflektionen av hans ansikte.

"Jag trodde att du var bättre än så. Jag trodde att du var min vän. Att jag hade så fel om dig.. Jag önskar bara att jag hade lika lätt som dig att lägga vår vänskap bakom mig. Om du någonsin var min vän över huvud taget."

Marvin satt fortfarande orörlig på soffan och han vände sig om för att gå.


"Tror du verkligen att det var lätt för mig?!"

Kim vände sig om igen och stod nu öga mot öga med Marvin som hade tårar i ögonen.

"Att överge dig var det svåraste beslutet jag någonsin behövt göra och det går inte en dag utan att jag önskar att det kunde vara annorlunda."

Han kunde inte tro sina öron. Han kunde känna ilskan växa inom honom medan han stegade fram till Marvin.


"Det behöver inte vara så här. Han bestämmer inte över dig. Du hade ett val och du valde bort mig utan att ens ge mig en förklaring! Du försökte inte ens!"

"Du vet ingenting om mitt liv och mina val!"
"Hur kan jag när du inte pratar med mig?"

Marvin tystnade och för en stund så stod dom bara där och stirrade på varandra. Båda två ryckte till när ytterdörren stängdes med en smäll.


"Så det är så här det ska vara? Ni väntar tills jag lämnar rummet så ni kan smyga bakom ryggen på mig?" Jake var ursinnig och Marvin ville inte möta hans blick.
"Jake, det är inte som du tror.."
"Marvin, vi går hem, nu!"
Han vände sig mot sin pojkvän nu och försökte protestera.
"Men Jake, jag.."
"Nu, Marvin!"

Han gick fram till Marvin och tog tag i hans arm, sen vände han sig om och drog med sig honom ut ur huset. Kim visste inte hur han skulle reagera på situationen, när resten av gruppen kom in genom dörren med armarna fulla av pizzakartonger så trängde han sig genom den förvirrade gruppen och började gå snabbt hemåt.


Evert, Kelly och Frost hade samlats i köket och försökte få ut något vettigt av situationen.

"Vad tror ni hände egentligen? Kim såg så ledsen ut.."
Kelly stirrade på pizzan men ingen kände någon vidare matlust längre.

Evert suckade och vände sig mot Frost.
"Dom har ju kunnat vara nära varandra innan utan att något hänt, vad var så annorlunda idag?"

"Vad som än hände så skulle det inte förvåna mig om Ethel har något med det att göra. Hon är värre än dig Kelly när det gäller att försöka fixa saker." Frost gav Lora en frånvarande klapp på huvudet och flyttade henne från stolen för att kunna sätta sig ned. "På tal om Ethel, var är hon?"


"Kim! Kim! Vänta!"
"Låt mig va, Ethel."
Hon skyndade sig förbi och han tvärstannade när hon landade framför honom.
"Kim, jag vet att det är jobbigt för dig. Men snälla, vad du än gör, ge inte upp om honom. Lova mig det."
Han kramade om henne lätt.
"Jag önskar dig all lycka på din resa, men du kräver för mycket av mig. Han har gjort sitt val och det är dags för mig att acceptera det."
Han började gå igen och lämnade en dyster Ethel bakom sig. Hon hade bara menat väl när hon gav dom en chans att prata ut. Det hade inte varit hennes mening att det skulle sluta så här. Det enda hon kunde göra nu var att hoppas på att Kim skulle ändra sig, att han inte skulle ge upp på vänskapen han haft med hennes bror.