Kapitel 164

"Vad är det för fel på den här egentligen?" frågade Evert med en lätt irriterad röst medan han slog till busken framför sig. Den rasslade till och några torra blad föll till marken.
"För det första så är den död." svarade Frost från sitt hörn i växthuset.
"Det ser jag väl. Men varför dog den?" Evert suckade och ställde sig upp. Plantan brevid såg exakt likadan ut men var fortfarande grön och fin.
"Det kan bero på att du inte kan ta hand om växter över huvud taget.." Frost kunde inte låta bli att flina när han mötte sin brors mörka blick.


"Jag förstår inte varför du ens försöker. Jag tror nästan att du lyckas ta kål på växterna snabbare när du sköter om dom än om du bara lät dom vara." Frost hade hållt sin bror sällskap i växthuset en hel del den senaste tiden och sett växt efter växt sakta gå från grön och frodig till en hög med torra blad och hur mycket Evert än försökte så verkade inget hjälpa, trots det vägrade han ge upp.
"Jag måste försöka, för Marvins skull.." han bet ihop och gick fram till nästa buske som fortfarande verkade vara i ganska bra skick.
"Varför är det så viktigt? Marvin bor inte här längre, vad gör det om ingen tar hand om växterna?"


Evert sänkte blicken och knöt nävarna medan han talade i en bestämd ton.
"Han kommer tillbaka. Jag vet att han gör det. Han kan inte vara med den där.. Han måste komma hem igen." Han tog ett djupt andetag och fortsatte sedan. "När han kommer hem så vill jag att det ska vara som han lämnade det."
"Så det har inget att göra med Kelly?" frågade Frost försiktigt. Han hade försökt ta upp ämnet tidigare men varje gång hade något fått honom att komma av sig.
"Vad menar du?"
"Du undviker henne."


Evert gav ifrån sig en djup suck och satte sig på bänken, Frost satte sig ned brevid.
"Jag undviker henne inte, hon undviker mig.. Jag har försökt att prata med henne, reda ut allt det här, men hon ger mig inte ens en chans." Han tystnade en stund och tittade ut på årets första snö som sakta täckte marken. "Så fort jag kommer in i ett rum så går hon därifrån, försöker jag prata med henne så ignorerar hon mig. Jag vet inte vad jag ska göra.."
"Hon försöker gå vidare.." Frost kände sig nästan kall inombords när han hörde sina egna ord. "Jag trodde verkligen att ni skulle hålla ihop, det känns så overkligt.."


"Det värsta av allt är att det hela bara var ett enda stort missförstånd.." sa Evert med en ännu större suck än innan. Frost hajade till och tittade på honom.
"Missförstånd?" sa han förvånat.
"Ja, hon började prata om barn, men jag är inte redo än och hon tolkade det som att jag inte vill ha barn alls.. Efter det fick jag inte en chans att förklara mig."
"Evert, det här förändrar ju allt. Du måste få henne att lyssna på dig, jag struntar i hur du gör det, men ni är perfekta för varandra och jag avskyr att se er två så här."
"Jag har försökt, jag vet inte vad mer jag kan göra."

Frost kunde höra Kelly ropa på honom från huset. "Jag lovade Kelly att jag skulle följa med henne till parken när första snön kom.." Han tittade på sin bror och väntade på ett tecken på att han var okej med att bli lämnad ensam.
"Gå, ut i snön med dig. Jag måste försöka rädda Marvins plantor." sa han och reste sig upp. Han stod stilla någon sekund innan han rörde sig mot en gödselsäck som stod en bit bort.

Frost visste inte om han inbillade sig, men han tyckte att Evert verkade röra sig med större beslutsamhet än innan. Han visste att hans bror skulle komma på ett sätt att få Kelly att lyssna och att allt skulle ordna sig. Sen skulle ordningen vara återställd i huset. Han hade ett litet leende på läpparna när han gick tillbaka mot huset för att möta upp med Kelly.


Kelly sprang omkring och hoppade i snön och såg riktigt glad ut för första gången på ett bra tag.
"Är det inte underbart Frost? Det snöar!" Hon krockade nästan med honom när hon försökte fånga snöflingor på tungan och hennes glädje smittade av sig.
"Om det fortsätter snöa så här som kommer vi säkert att kunna göra snögubbar imorgon." sa han med ett leende.
"Åh! Snögubbar! Och snöänglar!" utropade hon medan hon fortsatte att skutta runt med tungan i luften. Hon hade inte längre någon koll på var hon var på väg och krockade med Frost den här gången.


"Whoa, Kelly! Du får se dig för." utbrast han skrattandes.
"Jag vill dansa! Kom igen, dansa med mig!" sa hon med bedjande ögon medan hon nästan studsade av iver.
"Du vet att jag inte kan dansa.."
"Det kan du visst, det var jag som lärde dig, så det så. Kom igen nu." Hon la Frosts ena arm om sin midja, tog den andra i sin och väntade på att han skulle börja dansen.

"Kelly.." han suckade lätt. "Vi har ingen musik.."
"Det behövs ingen musik, vi har snö. Det räcker mer än väl."
Han visste att hon inte skulle ge sig och tog några försiktiga steg medan han försökte minnas vad hon lärt honom innan balen.


Dom dansade i tystnad till att börja med och Frost var förvånad över hur lätt det gick att dansa nu jämfört med tidigare.
"Går det bra?" frågade han ändå, för att vara säker på att han inte gjorde något helt fel utan att märka det.
"Jadå, du har blivit mycket lättare på foten, jag märker knappt när du trampar mig på tårna nu." sa hon med skratt i rösten.
"Åh, förlåt. Jag märkte inte.." började han och drog sig lite bakåt, men Kelly drog tillbaka honom mot sig igen.
"Sluta inte." sa hon tyst.
 Hon drog sig ännu närmare honom och la armarna om hans hals medan dom fortsatte att dansa lugnt i snön.


Frost tänkte på Evert. Hur lyckligt lottad han var som hittat Kelly, han visste att dom skulle reda ut sin situation och bli precis lika lyckliga tillsammans som dom var innan. En lätt avundsjuka smög sig på när han tänkte på att dom hittat varandra så tidigt, medan han själv var ensam. Han önskade att han hade någon som Kelly.

Han slets ur sina tankar när hon kysste honom.


Lika plötsligt som kyssen hände så var den över och båda två drog sig undan, noga med att undvika ögonkontakt. Den spända stämning som uppstått var olidlig och Frost letade febrilt efter orden.
"Kelly.." mer hann han inte få fram innan han blev avbruten av en röst som lät märkligt bekant.
"Frost! Frost McMillan!"


Han tittade upp men kände först inte alls igen personen som rösten tillhörde. Han letade i minnet medan hon kom närmare och till slut lyckades han koppla. Det röda håret, leendet, sättet hon rörde sig på. Men han hade ingen aning om varför hon var här, eller hur hon hittat honom..


Innan Frost visste ordet av så hade hon dragit in honom i en kram och han la sakta sina armar om henne med.
"Jag är så glad att jag hittade dig, jag var precis på väg att leta efter ditt hus när jag fick syn på dig här." sa hon muntert.
"Eh, hej Kara.." fick Frost fram med en osäker röst. Mängder med känslor snurrade runt i honom och han hade ingen aning om hur han skulle bete sig. Kara dök upp helt utan förvarning. Kara som han bara träffat en gång tidigare och som han nästan.. Precis efter att Kelly kysst honom dessutom. 

Han vände sig mot Kelly bara för att upptäcka att hon var på väg ut ur parken. Han ropade efter henne och slets mellan att springa efter och stanna kvar med Kara. Han tog några steg, vände sig om och sa snabbt "Kan vi prata senare? Jag måste bara.. Jag måste.." Han väntade inte på svar innan han sprang iväg genom snön.


Kapitel 163

 
 Champs Les Sims är underbart. Sommaren är fortfarande i full gång här trots att vintern borde närma sig där hemma. Mina första dagar här var inte så händelserika. Jag åkte runt och tittade på turistattraktioner som vem som helst. Sen träffade jag Marcelle. Hennes familj har en liten nektargård utanför staden där jag inte bara får bo gratis, jag får också betalt för att hjälpa till i deras odlingar.



Marcelle måste vara den mest morgontrötta person jag någonsin träffat, inklusive Evert, så jag passar på att njuta av vädret ute på gården på förmiddagarna medan jag skördar druvor och rensar ogräs. Efter lunch, när Marcelle återvänt till livet, beger vi oss av in till stan där hon visar mig runt till alla ställen som inte finns med i reseguiden. 



Det finns ett gammalt slott i staden. Jag hade varit i trädgården innan då det bara är den som är öppen för allmänheten. Men Marcelle visste om en väg in och vi smög upp i ett av tornen för att titta på utsikten. Jag har aldrig sett något liknande och skillnaden från Appaloosa är enorm. Jag hade kunnat stanna där hela dagen och bara njutit av landskapet.
 
Min sista dag här spenderade vi i centrum där vi gick på marknad, café och bara hängde på torget. 

Det känns lite sorgligt att lämna det här stället, det har varit en perfekt start på min resa och jag kan knappt vänta på att få upptäcka ännu mer av världen utanför Appaloosa. Nästa stopp är Monte Vista och jag ser fram emot att byta ut nektar, baguetter och ost mot pizza och pasta. Jag saknar er alla otroligt mycket och hoppas att ni har det bra där hemma.


Ethel

Kapitel 162

Lucien kämpade med att få Frosts uppmärksamhet från sin plats på klösträdet utan någon större lycka, han var för upptagen med att prata med Marvin i telefon.
"Så, allt är okej mellan er nu? Jag blev lite orolig efter hur det slutade tidigare."
Marvins röst lät munter när han svarade.
"Ja, vi har pratat om det och allt är bra nu. Du har inget att oroa dig för."
Hans ord lugnade Frost, som haft det nog jobbigt med att två av syskonen lämnat huset samtidigt, det hade inte hjälpt med att han oroade sig för hur det skulle bli för Marvin att bo med Jake. Att Ethel var ute och reste runt i världen helt själv var tillräckligt jobbigt.



Lucien lyckades äntligen få Frosts uppmärksamhet och blev kliad bakom örat medan samtalet fortsatte.
"Hur trivs du i huset då?"
"Det är inte så stort, men Jake har inrett det riktigt lyxigt. Vi har en enorm tv och eget gym."
"Jag trodde inte att du gillade att se på tv, eller träna.."sa Frost lite förvånat.
"Gymmet är väl mest för Jake, han måste träna en hel del så vi tyckte att det skulle passa bra att ha grejerna hemma så han skulle slippa åka till gymmet i stan hela tiden. Men tv:n gillar jag."
"Jag antar att du har stora planer för trädgården. Du kan ju komma hit och hämta lite plantor från växthuset. Evert försöker ta hand om dom så gott han kan, men jag tror inte att han kan göra ett lika bra jobb som dig."
Den här gången lät Marvins röst inte lika positiv.
"Det är inte mycket till trädgård vi har. Jake vill ha kvar gräsmattan så han kan spela fotboll med sina lagkamrater när dom kommer på besök."


Frost kom av sig när han hörde höjda röster från rummet brevid, Evert och Kellys sovrum. Han ropade genom väggen.
"Kan ni dämpa er, jag försöker prata i telefon!"
När han inte fick någon respons och det uppenbara bråket bara blev mer högljutt la han telefonen mot örat igen.

"Förlåt Marvin, men jag vet inte vad dom håller på med här, kan jag ringa dig senare istället?"
Dom avslutade samtalet och Frost stirrade undrande mot den vägg där ljudet från bråket kom. Visst hade paret bråkat tidigare, men det hade aldrig varit så allvarligt som det lät nu.



Frost hann knappt ta sig ut ur sitt rum innan dörren till nästa rum smälldes upp och Kelly kom utstormandes.
"Om det är så du vill ha det så vet jag inte varför vi är tillsammans!" skrek hon in i sovrummet.
"Kelly, lyssna på mig!" mer hann Evert inte säga innan hon fortsatte.
"Nej, jag har hört tillräckligt! Jag fattar inte varför du inte sagt något tidigare!"
"Kelly!" Everts röst lät nästan desperat nu.

"Det här funkar inte! Jag kan inte ha det så här!"



Med dom orden stormade hon iväg mot ytterdörren, Evert uppenbarades i dörröppningen och ropade efter henne.

"Kelly! Kelly!"
Smällen efter ytterdörren visade att hon inte skulle komma tillbaka. Frost var inte helt säker på vad han just sett och han gick sakta fram till sin bror.
"Vad hände? Menade hon verkligen..."
Evert ignorerade honom totalt och smällde igen dörren i Frosts ansikte.



"Vems grav är det?"
Frost hade inte haft svårt att hitta Kelly. Han visste att hon alltid gick till kyrkogården när hon var ledsen. Han tittade inte på henne men han kunde höra på rösten att hon hade gråtit.
"Han heter McMillan, så jag gissar att du kanske är släkt med honom."
Frost läste på stenen, Riley McMillan.
"Troligen, vad jag har hört så har alla McMillan häromkring samma ursprung, men jag känner inte igen hans namn."
Hon satt tyst en stund innan hon sa något igen. Den här gången med gråten i halsen.
"Jag ville så gärna vara en del av er familj."



"Kelly, du är en del av familjen." protesterade Frost.
"Nej, det är jag inte. Jag hade kunnat bli, men inte utan..." Hon lyfte blicken från gravstenen och stirrade ut i luften. "Jag har ingen familj alls. Mina föräldrar hör inte av sig längre och jag har ingen annan familj i närheten.."
Hon suckade djupt och tittade på gravstenen igen.
"Man kan följa er släkt så långt tillbaka bara på den här lilla kyrkogården. Du vet var du kommer ifrån. Jag önskar att jag hade det."

"Visste du att det ryktas om att vi är utomjordingar?"
Kelly tittade förvånat på honom.
"Du menar älvor?"
Frost log lite mot henne.
"Nej, inte älvor. Älvor hör till pappas sida av familjen, men det sägs att hon som grundade vår släkt här i stan för länge sedan var en utomjording."
"På allvar?!" Kelly vände blicken mot himlen, "Så, hon kom från en annan planet?"
Frost skrattade till.
"Vad vet jag, man kan inte lita på allt min mamma säger. Jag menar, hon tror på fullt allvar att hon är en tiger."



Dom satt tysta tillsammans en stund innan Frost bröt tystnaden igen.
"Kelly..? Hur kommer det gå med dig och Evert?"
Han fick inget svar men kunde se tårar rinna över hennes kinder i ögonvrån.
"Han älskar dig verkligen."
"Det räcker inte alltid.." hon tog en stund för att hämta sig så att rösten skulle hålla när hon talade igen. "Han sa att han ville ha samma sak som mig.. Jag vill ha en familj, en riktig familj.. Nu vill han inte ge mig det. Därför kan jag inte stanna.."
"Du tror inte att han kommer ändra sig, om han får lite tid?" Frost kände sina egna ögon tåras lite. Han hade alltid sett deras förhållande som något han själv ville ha, dom kompletterade varandra så bra, och nu var det över, bara sådär.
"Jag kan inte vänta hur länge som helst. Tänk om han inte ändrar sig, vad gör jag då?"