Hon visste precis varför hon gjort det, men ville inte erkänna det för sig själv. Hur skulle hon kunna förklara det här? Hennes längtan efter en familj, ensamheten som smugit sig på, vetskapen om att Frost längtade efter samma sak som henne själv. Men Frost skulle aldrig kunna vara mer än en vän för henne, kyssen hade bevisat det. Det var så långt ifrån hennes kyssar med Evert som man kunde komma. Värmen, lyckan, gnistorna som alltid fanns där med Evert gick det inte att hitta ett spår av med Frost.
Hennes hjärta värkte när hon tänkte på Evert. Hon hade gjort allt hon kunde för att försöka lägga honom bakom sig, men hon ville fortfarande slänga sig i hans armar varje gång hon såg honom. Men hon kunde inte tänka sig ett liv utan barn och han ville inte ha några, så hon var tvungen att hålla sig ifrån honom.
Hon kunde höra fotsteg och snart dök Frost upp i hennes synfält. Hon vågade inte ens möta hans blick när han hukade sig ned framför henne och la handen på hennes arm.
"Kelly.."
"Jag vill inte prata om det." avbröt hon honom.
"Kelly, jag vet att du har det tufft just nu, men du kan inte göra något sånt där och sen förvänta dig att jag ska kunna låtsas som om inget hänt. Du är min bästa vän. Nej, du är mer än så, jag älskar dig, men inte på det sättet. Du är som en syster för mig."
Hon tittade upp på honom med tårfyllda ögon och han fortsatte prata.
"Det här har inte bara med oss två att göra. Du måste tänka på Evert också." Kelly gjorde en ansats att säga något men Frost avbröt henne innan hon ens hunnit börja. "Du behöver prata med honom. Lyssna på vad han har att säga. Oavsett vad som händer mellan er två så kommer du alltid att vara en del av familjen."
Frost satte sig på gungan brevid och lät Kelly fundera ett tag. När hon väl började prata så utvecklades det hela till ett djupt samtal mellan vännerna.
Frost och Kelly hade stannat vid poolen och pratat ett bra tag innan dom började bege sig hemåt och Kelly var på bra humör igen. Det var först när dom kom in på tomten som Frost insåg att han hade glömt något. På en av gungorna utanför huset satt Kara och väntade. Han hade ingen aning om hur länge hon suttit där men hon såg smått frusen ut. Han skyndade sig fram för att be om ursäkt över att han varit borta så länge och få in henne i huset medan Kelly föreslog att dom skulle göra varm choklad så att alla tre skulle få upp värmen igen.
Väl inne i köket började Frost gräva runt i lådor medan Kara synade omgivningen.
"Dex sa att erat hus var stort, men jag hade ingen aning om att det skulle vara riktigt så här stort."
"Det behövs mycket utrymme när man är en stor familj. Vi var 14 stycken här ett tag, innan mormor och morfar gick bort, men nu är dom flesta rummen tomma." sa Frost medan han slet upp ännu en låda i jakt på det han behövde till chokladen.
"Så, hur kommer det sig att du letade upp Frost? Jag trodde inte att det hände något mellan er." avbröt Kelly när hon inte kunde hålla tillbaka nyfikenheten längre.
Kara vände uppmärksamheten mot henne istället och hade ett litet leende på läpparna. "Det beror väl på hur man definierar "något". Men jag kom inte hit för honom, jag har fått ett jobb här i stan och tänkte att Frost kanske kunde tipsa mig om någonstans att bo."
"Du kan väl bo här? Vi har massvis med plats över!" utbrast Kelly glatt.
Frost, som mycket väl mindes delar av kvällen med Kara och vad som nästan hände, stelnade till och väntade nervöst på hennes svar.
"Är det säkert? Är det okej för dig Frost?"
Han vände sig om men visste inte riktigt vad han skulle säga. Visst, dom hade plats och det skulle hjälpa med en person till som betalade hyra, men han var lite orolig över hur det skulle vara att ha henne boendes i samma hus. Men Frost hade svårt att säga nej till Kelly och han ville inte att Kara skulle stå utan någonstans att bo.
"Ja, jo, visst går det bra." fick han fram.
"Då är det bestämt!" sa Kelly med ett leende.
Ingen hade märkt att dörren till köket öppnats och att Evert smugit in bakom Kelly.
"Kelly."
Kelly svängde runt när hon hörde sitt namn och kunde inte tro vad hon såg. Där stod Evert på knä, med ett nervöst leende och en ring. Hon gjorde ett försök att säga något men han hann först.
"Säg inget, lyssna bara. Jag vet att du är arg på mig men jag behöver en chans att förklara. Jag har försökt att förklara vad jag menade den där dagen men insåg att jag behövde göra något mer extremt för att få dig att lyssna. Det här är något jag tänkt på ett tag men jag har väntat på rätt tillfälle, jag har väntat på att jag ska känna mig redo, att jag ska ha råd med en riktig ring."
Kara iakttog scenen framför sig och la märke till en liten detalj.
"Är det där en godisring? Friar han eller.."
Hon tystnade när Frost tog tag i hennes arm och drog iväg henne ut ur rummet. Han tänkte inte låta något förstöra parets återförening nu när Evert äntligen lyckats få Kelly att lyssna på vad han hade att säga.
Evert ignorerade Karas kommentar och fortsatte som om ingenting hänt.
"Men jag insåg att det alltid kommer att vara skrämmande att göra något stort, som att fria eller skaffa barn. Jag säger inte att jag inte vill ha barn, men vi har precis slutat skolan, vi har knappt några pengar och jag är inte redo för ett barn riktigt än. Men, om du vill, så är jag redo för att visa dig och alla andra att jag vill spendera resten av mitt liv med dig och sen, när vi är redo båda två, utöka vår familj."
Ett leende hade spridit sig över Kellys ansikte och Evert plockade försiktigt ut ringen ur asken med ena handen och tog sedan hennes hand i den andra, en välbekant värme spred sig genom hennes kropp när han rörde henne och hon kunde känna sina ögon tåras.
"Kelly, vill du ge mig äran att bli din make?"
Kelly hade svårt att hitta några ord över huvud taget, istället nickade hon medan tårarna började rinna.
Evert satte försiktigt ringen på hennes finger, kysste hennes hand mjukt för att sedan resa sig upp och lägga armarna om sin fästmö. Han höll henne nära och viskade i hennes öra. "Vad jag har saknat dig."
Kelly svarade genom att hålla om honom hårdare och ge ifrån sig ett glädjetjut.
