Kapitel 167

Tre par fötter pulsade genom snön på väg mot McMillan-huset. Glada röster och många skratt följde med hela vägen genom stan. Kvällen hade varit en stor succé med mat, dans och för vissa, lite för många drinkar. Men en vinglande gång och det faktum att marken snurrade till lite då och då hindrade varken deras glada humör eller deras hemfärd.


Kara gick arm i arm med Frost som, trots att han knappt druckit något under kvällen, vinglade mer än henne. Kelly hade utmanat Kara i ett dryckesspel och hon hade inte varit sen med att acceptera. Det hade dock visat sig snabbt att Kelly inte alls klarade av att dricka samma mängd som Kara som var långt mycket mer van vid utelivet än någon av dom andra. Efter en tur ner i diket, dit hon dragit med sig Evert i fallet, så fick hon istället åka på hans rygg resten av vägen. 

Kelly var mitt uppe i att berätta en historia när Evert tvärstannade. Han hade fått syn på brandbilen som stod på tomten och kände lukten av rök.
"Frost.." han fick ingen reaktion och upprepade sig med högre röst.
"Vad är det?" Frost flyttade blicken till huset i samma stund och stannade han med. Även tjejerna la märke till vad som pågick. Dom började springa fram till huset och fick snart syn på Rafael, Audrian, Evelina och Marvin som såg helt förstörda ut.



Evert var den som kom fram till dom andra först med Kelly strax bakom sig.
"Vad har hänt?!" 
Everts röst fick den sörjande gruppen att rycka till och vända sig om. Dom blinkade tårarna ur ögonen och när dom inte bara såg Evert och Kelly utan även Kara och Frost, som ramlat omkull i snön en bit bort, så blev dom genast lättade. Marvin slängde armarna om Evert.
"Det är så skönt att se er! Vi var så oroliga, vi trodde.." han stannade upp lite och släppte taget om sin bror. "Varför svarade ni inte i telefon?! Vi har varit här halva natten, oroliga över att ni skulle ha varit inne i huset! Vi trodde att någon av er var död!"

Frost och Kara gjorde resten av gruppen sällskap, Evelina började berätta vad som hänt och dom lyssnade under tystnad tills hon var klar.
"Vi vet inte säkert än, men det ser ut som om det var en gasläcka i köket." avslutade hon.

Vid det laget hade alla hunnit lugna ner sig lite och Marvin började fundera.
"Men, om alla ni är här.. Vem var då inne i huset?"





Några timmar tidigare...

Jake svor för sig själv när hans mobil än en gång meddelade att Marvin avvisat hans samtal. Han hatade när hans pojkvän stack iväg efter att dom bråkat och han hade varit borta länge nog för att Jake skulle ge sig ut och leta efter honom. Nu stod han utanför det stora hus som tidigare varit Marvins hem. Jake avskydde att vara där men han visste inte var han skulle leta annars. Rimfrosten på rutorna gjorde det svårt för honom att se om det var någon på andra sidan, men huset såg mörkt ut och ingen dök upp när han ringde på. Han testade handtaget och dörren gled lätt upp.


Han tog några steg in i huset och hoppade till när han hörde en katt fräsa och innan han visste ordet av kände han vassa klor gräva sig in i ena benet. 
"Vad i helvete! Kattskrälle!" röt han medan han tog tag i Luciens nackskinn och kastade ut honom genom den öppna dörren. Lucien spände ögonen i honom och fräste till igen innan han försvann i snön. Precis när Jake skulle stänga dörren kom Lora rusandes precis vid hans fötter och fick honom nästan att tappa balansen innan även hon försvann ut. Han smällde igen dörren och gned handen mot benet där klorna kommit åt.
"Förbannade katter.." muttrade han och sträckte sig efter lampknappen innan han gick längre in i huset. "Marvin?!" ropade han men fick inget svar. I köket stannade han och tittade ut mot växthuset, det såg lika mörkt och övergivet ut som resten av stället.


Han tog upp telefonen igen och försökte ringa ännu en gång. Två signaler hann nå fram innan det bröts. Efter att ha hindrat impulsen att kasta mobilen i väggen så la han den istället i fickan igen och tog fram en tändare och ett paket cigaretter medan han satte sig ned på en stol. Han kunde höra sin tränares röst i huvudet när han tittade på cigaretterna, han hade varit ursinnig när han fått reda på att Jake börjat röka, själv såg han inte problemet. Det var inte särskilt ofta han rökte, bara på fester och när han kände sig stressad. Det var långt ifrån tillräckligt för att påverka hans prestation på planen. Det är inte som att en cigarett då och då kommer ta kål på mig, tänkte han medan han lyfte tändaren.


Kapitel 166

Audrian lät telefonen falla till marken innan hon själv sjönk ned på knä i snön, ögonen fixerade på lågorna som steg ur det som fanns kvar av det stora huset. Två samtal hade hon hunnit med innan chocken tog över helt och hade bara ringandet i hennes öron efter explosionen gett med sig hade hon redan kunnat höra sirenen från brandbilen som var på väg. Det kändes som en evighet passerat innan ett bekant ansikte dök upp i hennes synfält när Evelina kastade sig ned på marken framför henne.

"Audrian, är du okej?! Är det någon kvar där inne?!" paniken i Evelinas röst var omöjlig att missa. Hon var vanligtvis bra på att hålla sig lugn och fokuserad på jobbet, men det var omöjligt när det var hennes familj det gällde och det här var den största brand hon sett hittills i sin karriär. Hon försökte hålla ögonkontakt med sin syster men Audrians blick drogs hela tiden tillbaka till lågorna och hon var knappt kontaktbar.


Det dröjde inte länge innan Rafael anlände till tomten och han rusade direkt fram till systrarna.
"Rafael, ta med Audrian bort från tomten och håll er på avstånd!"
Han tvekade några sekunder med blicken fäst på huset och elden som spred sig snabbt innan han lyfte upp Audrian och bar henne bort till tomtkanten. Evelina gjorde sig redo och sprang in i huset efter sina kollegor för att se om det fanns någon där inne och hjälpa till med släckningsarbetet.

Vid kanten av tomten försökte Rafael desperat få tag i någon av dom som bodde i huset. Han fick inget svar när han ringde Evert och Kelly, Frosts telefon kunde han inte ens komma fram till. Paniken han kände inom sig blev bara värre för varje sekund som gick och han kramade om Audrian hårdare medan han kände hoppet om att någon skulle ha klarat sig sakta försvinna.


Medan släckningsarbetet var i full gång så samlades en grupp människor utanför tomten som dragits dit av smällen, sirenerna eller röken. Bland dom var Marvin som hade varit ute och vandrat omkring i staden när det hände. Han stod nu brevid Rafael och Audrian, osäker på vad han skulle göra, om det fanns något han kunde göra över huvud taget.
"Har ni försökt ringa dom? Om ingen hittats i huset så borde dom väl inte ha varit hemma?" Marvin försökte hålla hoppet uppe men rädslan och oron hotade hela tiden att ta över.
"Evert och Kelly svarar inte och det går inte att komma fram till Frosts mobil." var det enda Rafael fick fram.

Marvin ville inte ge upp hoppet. Han plockade fram telefonen och det var först när han tittade på den som han mindes Jake. Dom hade bråkat tidigare under kvällen och det hade varit anledningen till att han vandrat omkring. Jake hade försökt ringa honom konstant men Marvin hade ignorerat alla hans samtal. Han sköt undan tankarna på sin pojkvän för stunden och letade fram Everts nummer, det ringde men han fick inget svar. Samma sak när han försökte nå Kelly. Precis som Rafael sagt så gick det inte att komma fram till Frosts telefon över huvud taget. Han ringde Jake för att säga vad som hänt och var han var någonstans men kom inte fram där heller. Jaha, så det var därför han slutade ringa.. Att han måste stänga av telefonen bara för att jag inte svarar när han ringer, varje gång vi bråkar..



Klockan var en bra bit över midnatt när branden äntligen gav med sig. Det var först nu man kunde börja se hur stor skada branden hade gjort. Det var tydligt att explosionen hade hänt i köket, delar av väggarna och övervåningen hade rasat just där. Branden hade lyckats sprida sig till flera andra rum, på båda våningarna och det var mycket som var totalförstört.

En brandman gick omkring och skötte eftersläckningen när några envisa flammor blossade upp igen bland spillrorna. Evelina och några andra gick omkring och kontrollerade skicket på huset, eventuell rasrisk och tecken som kunde visa på hur det hela startat. Evelina ville inte tro sina ögon när dom flyttade på lite bråte och fick syn på vad som låg under.

Rafael, Audrian och Marvin hade förflyttat sig in i det lilla huset på gården för att komma undan kylan men hade sökt sig ut igen nu när det gick att närma sig huset. Dom rörde sig sakta fram genom snön och stannade tvärt när Evelina kom gåendes mot dom. Hon var täckt av sot, svett och ränderna på hennes kinder visade tydligt att hon grät. Rafael drog Audrian tätt intill sig och Marvin gick försiktigt fram till Evelina.


"Vi hittade.. någon.." hon fick kämpa för att över huvud taget få fram orden och hon klarade inte av att se någon i ögonen. Evelina sjönk ned på marken och Audrian vände sig mot Rafael och började gråta mot hans axel. Marvin börjde sig ned framför Evelina och la försiktigt sin hand på hennes axel, han tog ett djupt andetag innan han sa något.

"Vem? Vem är det?"
Han var rädd för svaret men kände att han var tvungen att veta. Evelina skakade på huvudet.
"Jag vet inte.. Det går inte.. att se.."
Ingen av dom sa något mer efter det. En person hittad död, ingen boende i huset gick att få tag på och alla fyra var oförmögna att göra något annat än att dela sin sorg i vinternatten.